July 8, 2012

Östersjöområdet från polarisering till integration



Innehållsförteckning:


1. Inledning
2. Bakgrunden till samarbete vid Östersjöområdet
3. Östersjöregionens samarbete enligt tidens krav
3.2. Kalla krigets tidevarv
3.3. Den tidiga integrationsfasen
4. Europeiska unionen i Östersjöområdet
4.2. EU:s strategi för Östersjöområdet (EUSBSR)
4.3. Koordinering
4.4. Network governance som modell för EU-strategi?
4.5. Hurudant inflytande har EU i Östersjöområdet?
5. Östersjöområdets råd påvisar problemet i EU:s strategi i Östersjöregionen?
5.1. Medlemmar och institutionens betydelse
5.2. Generell utveckling av CBSS
5.3. CBSS dynamik och anpassnings problem
6. Framtidsvyer och problematisering


  

 1. Inledning


Denna studies uppgift är att ge en helhetsbild på Östersjöområdets samarbete och dess utveckling från polarisering till integration. Studien kommer att sträva efter att analysera och förklara den Europeiska unionens roll i regionen och dess strategi, och fråga ifall EU är den viktigaste aktören i Östersjöområdet. Vi kommer att bekanta oss närmare med EU-strategin för regionen. Är EU strategin enbart några vackra ord eller finns det någon genuin substans? Är det ens möjligt att genomföra en effektiv EU-strategi med de nuvarande resurserna och institutionella arrangemangen som EU erbjuder. Eller är s.k. gamla institutionella arrangemang som t.ex. CBSS (Council of the Baltic Sea States) ännu i dagensläge aktuella och med vilken roll?


2. Bakgrunden till samarbete vid Östersjöområdet



Samarbete i Östersjöområdet har genomgått stora förändringar sedan slutet av 1980 och början av 1990-talet då järnridåns luckrande i Europa efter att Sovjetunionen slutade existera (Etzold 2010 s. 2). Inte länge efter att Berlin muren så symboliskt slogs ner uppstod flera nya problem och möjligheter i Östersjöområdet. Nya stater bildades kring Östersjöområdet. Väst och den före detta Sovjet republiken öst Tyskland sammanslogs till en federal förbundsstat.  Polen samt de tre baltiska staterna (Estland, Litauen, Lettland) återfick sin självständighet efter att varit en del av Sovjetunionen i årtionden. Här bör man inte heller glömma att även Ryssland är en ny statsbildning med sin Östersjöflotta stationerad i Kaliningrad, och sin storstad S.t. Petersburg regionen. Den europeiska unionen expanderade väldigt snabbt till både Sverige och Finland så tidigt som år 1995. Före järnridån luckrades var problemet snarare att geopolitiken i Europa var väldigt polariserad mellan öst och väst, dvs. mellan de länder som inte var en del av Sovjetunionen och de länder som var en del av Sovjetunionen m.a.o. var det svårt att samarbeta i regionen (Etzold 2010 s. 2). Efter att denna polariserade konstruktion vid Östersjöområdet upphävdes uppstod nya sorters problem. För det första måddes de nya staterna justera sina egna (interna) politiska institutionella strukturer för att de helt enkelt skulle kunna fungera som stater, trots det uppstod det samtidigt ett behov av regionalt samarbete, för att möjliggöra samarbete bildades flera institutionella konstruktioner för att underlätta detta (Kern 2011, s.21). Då man tittar på bakgrunden till regionens utveckling kan man konstatera att utvecklingen skett i tre olika vågor; från polarisering mot integration och samarbete. Man kan klart se Sovjetunionens tidevarv efter det andra världskriget till slutet av 1980-talet som en epok karakteriserad av polarisering och svagt regionalt samarbete. Följande epok är en så att säga mellanfas då det politiska och strategiska centrala EU och NATO inte ännu expanderat till regionen, medan de nybildade staterna ännu försökte stärka sina interna statliga institutioner. Trots det bildades det under den andra epoken flera viktiga regionala institutioner som än idag är centrala för samarbetet vid Östersjöområdet. Den tredje epoken var vi befinner oss idag är efter att EU och NATO expanderat till regionen (Etzold 2010 s. 4). Denna expansion har på flera sätt förändrat regionens dynamik. Man kan säga att Östersjöregionen än idag är dynamisk och att den institutionella samarbetsstrukturen vid regionen genomgår en konstant utveckling.


















Figur 1 (Internet I)





3. Östersjöregionens samarbete enligt tidens krav


3.2. Kalla krigets tidevarv


Under det kalla kriget var samarbetsbehoven inte lika som i dagens läge eller under mellanfasen strax efter det kallakrigets slut och före expansionen av EU och NATO till regionen. Under den första fasen bildades några viktiga institutioner t.ex. nordiska rådet och nordiska ministerrådet, som är bildade år 1952 och 1971. Dessa institutioner är än idag viktiga för de nordiska länderna (Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige). Nordiska samarbetet var den första mellanstatliga samarbetsmodellen i Östersjöområdet, eftersom flera av de nordiska länderna är geografiskt belägna vid regionen (Internet II). Nordiska samarbetet är än i dagens läge viktigt parlamentariker och regeringsmedlemmar träffas årligen i en nordisk samarbetskontext. Strukturen har även visat sig vara dynamisk och kapabel att förändra sig enligt tidens krav. Intressant nog bildades även HELCOM år 1974, Helsingforskonventionen, för att hantera miljöfrågor vid Östersjöregionen. Alla de dåvarande sju Östersjö stater ingick i konventionen och intressant nog även Sovjetunionen (Internet III). Helsingforskonventionen var den första Östersjö samarbetsstrukturen i regionen och den ända som behandlade miljöfrågor ända till början av 1990-talet. HELCOM är än idag viktig för hanteringen av Östersjöområdets miljöfrågor och har i dagens läge alla Östersjöstaterna som medlem (Kern 2011, s. 23).

3.3. Den tidiga integrationsfasen


Efter Sovjetunionen slutade existera inleddes en väldigt intensiv och aktiv period i regionen då flera nya institutioner bildades för att möjliggöra en effektivare och ett bredare samarbete vid Östersjöområdet. Flera av de nya institutionerna prioriterade högt  miljöfrågor och hållbar utveckling (Kern 2011, s. 23). Miljöfrågor är viktiga vid Östersjöområdet eftersom havet är väldigt förorenat. Kraftiga åtgärder måste göras för att skydda Östersjöns biodiversitet, övergödsel samt diverse gifter är stora problem. Kanske den mest viktiga institutionen som bildades vid Östersjöregionen under denna period är CBSS år 1992 (Östersjöstaternas råd, på engelska: Council of the Baltic Sea States) inom det institutionella kontextet möter representanter regelbundet från medlemsländers regeringar (Kern 2011, s. 23). Det bildades även lokala understatliga organisationer som t.ex. UBC (Union of the Baltic Cities) som är en organisation där beslutsfattare från 100 Östersjöstäder kan diskutera problem och komma fram till lösningar på diverse problem, som existerar i regionen. Civilsamhället blev även involverat genom bildande av organisationer som t.ex. CCB (Coalition Clean Baltic).


Den tidiga integrationsfasen reflekterade regionens starka behov av samarbete under en period av stora geopolitiska och strategiska förändringar. De nya staterna kring Östersjöområdet hade ett behov att få stöd för att få sina egna institutioner att fungera, och ett behov att få stöd till demokratiserings processer. Polen och de tre Baltiska staterna förvandlades från sovjetrepubliker till demokratiska marknads ekonomier, därför behövde de nya staterna stöd för att uppnå EU och NATO standarder (t.ex. i EU miljöstandarder) för att kunna integreras i Europa (Kern 2011 s. 21). I denna uppgift var t.ex. nordiska rådet och nordiska ministerrådet och HELCOM av en central betydelse, men man skapade snabbt nya institutioner för att tillfredsställa regionens växande samarbetsbehov. Problemet är att man kanske skapade för många institutioner som gör samma saker, och att kommunikationen mellan aktörerna i regionen inte fungerar på bästa möjliga sätt. Det leder till att institutionella aktörerna är emellan omedvetna om att en annan aktör gör ett liknande projekt. Eller att aktörerna rentav är omedvetna om diverse problem p.g.a. dålig kommunikation. Sen kan det också hända att en dålig kommunikation leder till att resurser slösas onödigt genom s.k. negativ överlappning (Johansson 2002, s. 40). Här måste man dock påpeka att det finns också positiv överlappning och att resurser inte slösas alltid enbart för att en annan aktör gör samma sak.  Efter att Sovjetunionen slutade existera måste man konstatera att det absolut fanns behov att skapa många institutioner, eftersom man behövde skapa tillit och förbindelser mellan regionens nya stater, politiker och aktörer.





4. Europeiska unionen i Östersjöområdet


Denna studies uppgift är att också granska den Europeiska unionens roll i Östersjöregionen eftersom Östersjön är nästan helt EU internt förutom de delar som hör till. Finland och Sverige blev en del av EU år 1995 de baltiska staterna och Polen år 2004. Det har därför blivit aktuellt att regionen får en EU strategi för Östersjöområdet. Strategin kallas på engelska EUSBSR (EU strategy for Baltic Sea Region) och på svenska EU:s strategi för Östersjöområdet.


















Figur II (Internet III)




4.2 EU:s strategi för Östersjöområdet (EUSBSR)


Strategin är gjord av EU-kommissionen på EU-parlamentets initiativ och bygger på fyra hörnstenar: Miljö-, ekonomi-, tillgänglighets och säkerhetsfrågor. Strategin bygger på en hållbar utveckling i området. Man vill säkerställa områdets miljö och den ekonomiska dragkraften samt kommunikationen (transport). Strategin är en del av EU:s integrations politik. Man vill uppnå en hög standard av utveckling i området för att göra området attraktivt och konkurrenskraftigt (Internet III). Strategin erbjuder möjligheten att bilda en helhets bild för koordinering av strategin. EU-kommissionen är ansvarig för koordineringen och uppföljning av implementeringen av strategin medan Europeiska unionens råd är politiskt ansvarig över strategin efter att ha godkänt den i oktober år 2009 (EU-kommissionen 2011 s. 5). Implementeringen av EU-strategin sker i praktiken genom projekt som finansieras genom EU-utvecklings medel (Internet III). Europeiska unionens råd beslöt 15 november 2011[1] att ingen tilläggsfinansiering ska beviljas och att man inte ska bilda några nya institutionella ramverk för att förverkliga EU strategin i Östersjöområdet utan man ska utnyttja de institutionella arrangemangen som redan finns i Östersjöområde.

EU:s strategi för Östersjöområdet är intressant, eftersom man har valt att implementera EU strategin genom att använda de redan mångfacetterade och etablerade internationella institutioner i området, även om de inte är exklusivt för EU-medlemsstater. Strategin kan fungera, eftersom man har valt ett väldigt projekt inriktad tillvägagångsätt. EU-medlemstaterna och de internationella institutionerna behöver nu enbart anpassa sig till en mer projekt inriktad tillvägagångsätt i sin verksamhet. Problemet är att de redan befintliga internationella institutionerna inte nödvändigtvis lyckas anpassa sig till den nya rådande situationen (Etzoldz 2010 s. 4). EU-kommissionen är ansvarig för implementering av strategin. Kommissionen (DG Regional Policy) koordinerar och uppföljer projekt verksamheten. Kommissionen är tvungen att rapportera om utvecklingen till Europeiska unionens råd (EU-kommissionen 2011 s. 6), men själva projekten är delegerade till medlemsstaternas nationella, regionala, lokala aktörer. Här bör man inte glömma de internationella institutionernas roll i Östersjöområdet. I kommissionens arbetsordning (implementerings dokument) nämns dylika internationella institutioner som samarbetspartner t.ex. CBSS, HELCOM, Baltic 21 (EU-kommissionen 2011 s. 7). Det är helt klart att samarbete vid Östersjöregionen ska även i framtiden ske genom dylika internationella institutioner som redan finns i regionen.

4.3. Koordinering


EU strävar till att koordinera samarbetet på flera olika nivåer från EU nivå till nationell, regional och lokal nivå. EU-medlemsländerna har möjlighet att delta i strategin genom en ’High level group’ som arbetar nära EU-kommissionen. Arbetsgruppen består av experter som är invalda från varje EU-medlemsland vid Östersjöområdet. Denna grupp är i ständig kontakt med EU-kommissionen i rådgivande syfte. På nationell nivå finns det olika arrangemang för koorindering av EUSBSR men i regel koordineras implementeringen av strategin minst på ministerium (departement) nivå. På regional och lokal samarbetsnivå nämns även institutionella samarbetsparter som t.ex. HELCOM, CBSS osv. (EU-kommissionen 2011 s. 5-7). EU-kommissionen ska m.a.o. koordinera projekt verksamheten med dylika nämnda aktörer i regionen.

4.4. Network Governance som modell för EU-strategi?


I dagens läge lämpar det sig bra att tillämpa teori modellen om network governance (förvaltnings nätverk) i Östersjöregionen eftersom det finns så många institutioner och aktörer i regionen. Teorin bygger på att institutioner från lokala, regionala, statliga och över statliga nivåer försöker samarbeta med varandra för att uppnå diverse gemensamma målsättningar (Johansson s. 40). Samarbete kan ske vertikalt eller horisontellt, om man pratar om vertikalt samarbete handlar det om samarbete mellan internationella politiska aktörer. Horisontellt samarbetet är samarbete mellan internationella och nationella aktörer. Enligt teorin strävar man efter att koordinera samarbete på ett vettigt sätt för att effektivera samarbetet (Etzold på föreläsning vid Åbo Akademi 2012). Problemet med network governance är att det kräver en god kommunikation mellan institutioner och aktörer, och en effektiv koordinering. Samarbetsformen är inte på något sätt cementerad eller fastslagen m.a.o. är inte aktörerna egentligen bundna till någon form av samarbete med varandra. Dessutom är inte arbetsfördelningen alltid så klar t.ex. om en aktör vill specialisera sig på miljöfrågor kan det redan finnas någon annan institution eller aktör som redan gör det.

4.5. Hurudant inflytande har EU i Östersjöområdet?


Ifall man grundar svaret på EU:s nuvarande strategi för Östersjöområdet är svaret ganska entydigt EU:s inflytande kommer att bero på hur mycket EU-medel kommer att läggas i områdets utveckling. Ju mer EU-projekt medel används till områdets utveckling borde resultera i större EU inflytande i området. Redan i nuläget används tillräckligt med projektmedel i området så att man kan se en stor inverkan i områdets samarbetsstrukturer (regionala institutioner). EU finansierade utvecklings projekt baserar sig på Eruf-medel (Europeiska regionala utvecklingsfonden) (Internet V). enligt en rapport från januari 2012 används det 9.8 miljarder € till diverse EUSBSR miljö-projekt[2] (OBS detta är enbart för miljö-projekt!).

Man bör dock minnas att Ryssland inte är EU-medlemsstat och därför är inte delaktig av Eruf-medel. Men Ryssland har en god möjlighet att samarbeta i området, eftersom Europeiska unionens råd fattade beslutet att inte inrätta några exklusiva institutionella arrangemang för enbart EU-medlemsstater i Östersjöområdet, eftersom EU-medlemsstater blir påverkade av EUSBSR så kan det tänkas att Ryssland blir indirekt delaktig och påverkad av strategin.

5. Östersjöområdets råd påvisar problemet i EU:s strategi i Östersjöregionen?


Denna studie är allt för kort för att ge en perfekt helhetsbild över den mångfacetterade mosaiken av institutioner i Östersjöområdet. Därför har jag valt att avgränsa mig och lyfta fram enbart CBSS, som ett exempel på hur en institution tvingas anpassa sig till EU-inflytande. Följande granskning kommer att basera sig på Tobias Etzolds studier. Som redan nämnts i denna studie kan de regionala institutionerna ha problem att anpassa sig till den rådande situationen. Som följande kommer vi att analysera med följande exempel problemet närmare.

5.1. Medlemmar och institutionens betydelse


CBSS medlemmar är: Alla nordiska stater (Finland, Sverige, Norge, Danmark, Island), Baltikum (Estland, Litauen, Lettland), Tyskland, Ryssland, Polen och EU-kommissionen (Etzolds 2010 s. 93). CBSS har koncentrerat sig på utveckling av demokratiska institutioner, ekonomisk och teknologisk utveckling samt samarbete i mänskliga rättigheter, kultur, utbildning, turism, energi, information samt kommunikationsfrågor (Etzold 2012) Organisationen har haft betydelse i stabiliseringen av regionen i både politik och ekonomi efter det kalla kriget. CBSS har även haft betydelse i Östersjöområdets miljöskydd och EU-expansion (Etzold 2010 s. 98-102). Problemet är att det egentligen är svårt att bevisa empiriskt CBSS egentliga roll i de saker man ackrediterar till organisationen (Etzold 2010 s. 105).

5.2. Generell utveckling av CBSS


Östersjöområdets råd bildades 1992 i Köpenhamn strax efter det kalla kriget. Det var en tids period då flera institutionella arrangeman bildades runtom regionen (Etzold 2010 s. 86). Idén var att bilda en mellanstatlig institution för att säkerställa Östersjöområdets politiska och ekonomiska stabilitet (Etzold 2010 s. 88). Institutionen har genomgått tre olika faser. Under den första fasen (1992-1996) inleddes diskussioner mellan Östersjöområdets stater och EU var delaktig. CBSS påverkande roll i Polens och Baltikums (Estland, Lettland, Litauen) strävan till att bli EU-medlemmar. Samtidigt började man även kartlägga regionens övriga problem i t.ex. ekonomisk utveckling, integration och miljöfrågor (Etzold 2010 s. 89). Efter den första fasen utvecklades Östersjöområdet ekonomiskt och politiskt då EU-medlemskaps processen framskred för Polen och Baltikum.  Den andra fasen (1996-2004) började CBSS förvandlas från ett allmänt diskussionsforum till en konkret organisation som var kapabel att hantera praktiska problem. Organisationen blev mer expertis inriktad än tidigare då diplomatin var det absolut viktigaste. Under denna period inrättades även ett CBSS kontor i Stockholm år 1998 för att effektivera verksamheten. Efter EU-expansionen (2004 – nu) har organisationen blivit mer konkret och projekt inriktad (Etzold 2010 s. 90). Organisationen har ett årligt roterande ordförandeskap mellan medlemsländerna. Två gånger om året träffas representanter från medlemsländernas regeringar för att fatta centrala beslut och för att övervaka organisationens verksamhet. Högsta förvaltningsorgan i CBSS är CSO (Committé of Senior Officias) vars tjänstemän är från medlemsstaternas utrikesministerium EU-kommissionen och från CBSS egna permanenta arbetsgrupper. CSO leder och koordinerar dess underordnade ansvars områden (arbetsgrupper), men som redan nämnts fattas de högsta politiska besluten av utrikesministerrådet (Council of the foreign ministers), som träffas två gånger om året sedan 2003 (Etzold 2010 s. 91).


5.3. CBSS dynamik och anpassnings problem


Tobias Etzolds har studerat organisationens dynamiska förmåga enligt NLI-modellen (Neo-Liberal Institution) variablerna: allmän vilja och förmåga att förnya sig, meriter, medlemmarnas intresse, organisationens betydelse, institutionens styrka (Etzold 2010 s. 97). Etzolds empiriska studie visar att institutionen har någon form av vilja och förmåga att förnya sig, men att reform pågår ännu. Det finns meriter men, även misslyckanden. Troligtvis är en av CBSS största merit i miljöskyddet för Östersjöområdet. Medlemmarna i institutionen vill behålla CBSS, men flera av medlemmarna vill förnya organisationen. Medlemmarnas intresse nivå för CBSS samarbete varierar mellan; medel, diplomatisk och lågt intresse. Intresse nivåerna varierar från land till land och kan vara fluktuerande. Enligt Etzolds studie kommer CBSS förmodligen att fortsätta existera, men utan en stor betydelse ifall man inte lyckas förnya CBSS (Etzold 2010 s. 135-136). Enligt en annan teoretisk modell som Etzold använde i sin studie: Den organisations teoretiska modellen fann Etzold att medlemmarna i CBSS anser ett behov att förändra på organisationen, men att reell förändring inte skett (Etzold 2010 s. 166).

6. Framtidsvyer och problematisering


Samarbete kring Östersjöområdet har kommit långt sedan det kalla kriget. Kort efter det kalla kriget inleddes samarbete på flera nivåer både, statligt och icke statligt, och allt mellan överstatlig, nationell, regional och lokal nivå. Under det tidiga skedet efter det kalla kriget bildades flera institutioner i Östersjöområdet för att möjliggöra samarbete, och fram för allt för att skapa stabilitet och tillit mellan staterna (aktörerna) kring Östersjöområdet. Detta kan ses som den inledande fasen för EU-integrationen för Polen och Baltikum. Efter att EU-expansionen förverkligades år 2004 i de förenämnda staterna har Östersjön nästan blivit ett EU-internt hav. Därför har det uppkommit ett behov att skapa en EU-strategi för området. Denna strategi konkretiserades år 2009, och strategin har haft sina efterföljder.

Tobias Etzold lyfter fram problemen de internationella institutionerna i Östersjöområdet kommer att möta i dagens läge. EU har blivit mer inflytelserik i området och det har lett till en situation där områdets institutioner måste granska sin verksamhet för att kunna möta tidens krav. Etzold frågar även: Vilken roll kommer Östersjöområdets organisationer att ha i framtiden? (Etzold 2012 s. 1) På flera sätt kan frågan vändas på det sättet att man tänker på hurudan inverkan EU-expansionen haft i regionen. EU-strategin (EUSBSR) är väldigt projekt inriktad och egentligen med relativt små medel har man lyckats omvända hela samarbetas dynamiken i Östersjöområdet utan att man behövt bilda egna institutioner. Visst har man inom EU grundad en liknande institution som CBSS som heter Northern Dimension Initiative (NDI) t.ex. Carl Bildt har slängt idén om att förena CBSS med NDI (Etzold 2012 s. 3). Men utöver den organisationen har inte EU tagit några initiativ till att bilda egna organisationer till området, utan utgått från att EUSBSR kan genomföras genom en effektiv koordinering av projekt medel. Efter linjedragningen som Europeiska minister rådet drog i november 2011 om att man inte ska bilda egna EU-institutionella arrangeman till Östersjöområdet borde man kunna anta att intresse för de redan existerande institutionella arrangemangen vid Östersjöområdet borde återuppta. Inom CBSS har Tobias Etzold identifierat en tillfällig inaktiv period före EU-expansionen år 2004 och strax efter det då medlemmarna i organisationen inte verkade så intresserade av samarbete i CBSS kontextet. Efter år 2007 har intresset återvänt i någon mån (Etzold 2012 s. 2). Det empiriska faktumet kan i någon mån stöda argumentet om intresse för regionala organisationer borde återuppta efter Europeiska minister rådets linje dragning.


EUSBSR är en sådan strategi som inte egentligen är beroende av de regionala organisationerna. Strategin går helt bra att förverkligas nationellt utan gemensamma institutionella ramverk i Östersjöområet. Samtidigt anser Tobias Etzold att den framtida betydelsen av Östersjöområdets organisationer bestäms huruvida effektivt organisationerna kan implementera EUSBSR strategin. Han menar att det är naturligt att internationella organisationer måste anpassa sig till de rådande situationerna (Etzold 2012 s. 3). Ifall de regionala organisationerna i Östersjöområdet är avsedda som en central del av EUSBSR kan det bli problem, eftersom inget garanterar att de regionala organisationerna förblir relevanta eftersom de kan ha problem att anpassa sig med tidens krav. Det finns t.ex. olika åsikter inom CBSS om vilket håll man borde utveckla organisationen, borde organisationen vara mer av en diskussons forum för regeringar eller borde man satsa mer på projekt? (Etzold 2012 s. 3). Ifall medlemmarna är oeniga finns inga garantier om att en vettig reform kan genomföras för att trygga organisationens framtida relevans. Ifall dylika regionala organisationer förlorar sin betydelse kan det även uppstå problem att bemöta icke EU-medlemmar vid Östersjöområdet som t.ex. Ryssland och Vitryssland eller andra närliggande icke EU-medlemmar. Ifall samarbete med Ryssland och andra närliggande stater äventyras så kan det bli svårt att uppnå EUSBSR-strategins målsättningar. Om man förlorar dialogen med Ryssland kan det bli tämligen svårt att uppnå verkliga resultat i t.ex. miljöpolitik. EUSBSR kan även under ett längre tidsperspektiv anses vara allt för aggressiv strategi mot Ryssland. Strategin är väldigt projekt inriktad och på det sättet påverkar det så gott som allt samarbete vid Östersjöområdet. Då kan man även ställa frågan huruvida Ryssland känner sig kränkt, eftersom landet inte har riktiga möjligheter att vara med och fatta beslut över en så central strategi som EUSBSR. Strategin påverkar indirekt Ryssland. Till strategins försvar kan man väll konstatera att ett projekt och utvecklings tillvägagångs sätt inte nödvändigtvis är av central politisk betydelse. Utan snarare praktisk av sin natur. Tillsvidare måste man erkänna att EUSBSR har ett stort inflytande för Östersjöområdets samarbete, inte minst för att de flesta länderna vid regionen är nuförtiden EU-medlemmar och den relativt stora budgeten för att förverkliga EUSBSR. Det är dock viktigt att påpeka att samarbete sker även utanför EU-kontext. Och att det är också viktigt att föra politisk diskussion på topp nivå för att få en effektiv strategi för regionen.












Källförteckning:
Författare:
-          Etzold Tobias, november 2010: Live and let die: Adaptability and endurance of regional organisations in Northern Europe – Manchester Metropolitan University.
-          Etzold Tobias, 2012, 3 Baltic Sea Organisations after EU Enlargement - Kulturhus Berlin. (http://www.kulturhus-berlin.de/kultur/thema/Ostseerat2012/3.htm)
-          Kern Kristine, 2011, Governance For Sustainable Development in the Baltic Sea Region – Journal of Baltic Studies. (http://dx.doi.org/10.1080/01629778.2011.538517)
-          Johansson Elisabeth, 2002: Northern Europe – network governance and a possibility fo synergy among the EU, NATO, the OSCE and regional organizations? – Institut Universitari d’Estudis Europeus, Universitat Autònoma de Barcelona.
Institutioner:
-          EU-Kommissionen, Brussels 13.9.2011 (SEC)2011 1071 final, Commission Staff Working Paper: Commission Staff Working Paper on the implementation of the European Union Strategy for the Baltic Sea Region.
-          EU-Komissionen, Brussels SEC(2009) 712/2 – January 2012 Version: Commission Staff Working Document, EUSBSR – Action Plan.


-          Europeiska minister rådet: Council conclusions on the review of the European Union Strategy  for the Baltic Sea Region, 3125th GENERAL AFFAIRS Council meeting Brussels 15 November 2011. S. 2 punkt 7 .

I
Internet:
Internet III: http://eu.baltic.net/
Internt IV:
Internet V:



[1] Council conclusions on the review of the European Union Strategy  for the Baltic Sea Region, 3125th GENERAL AFFAIRS Council meeting Brussels 15 November 2011. S. 2 punkt 7.
[2] Comission staff working document – EUSBSR actionplan, January 2012.

No comments:

Post a Comment