Internet propaganda warfare

Sabine claims to be a 40-year old woman from Australia (according to her YouTube profile). She claims to have received the video from a couple of North Korean defectors while she was in South Korea (she suspect the ''defectors'' were actually working for North Korea). They apparently gave her the video on the condition that she would translate it and put it to distribution over the internet. Sabine claims that she suspects that the video was not made for use in North Korea but directed towards western people. However it’s very unclear who this Sabine is. And the makers of the video itself are also left to guesses.

That's all the information we have to go by.

It’s an astonishing video. The objective of the video appears to be to criticize the western countries use of propaganda. Using utterly strong wordings calling the western people ‘’consumer slaves’’. A long lasting theme in the video is to attack corporative industry and western governments. Questioning whether corporations have too much power through ‘the control of mass media’. They are also using a few political science theories such as ‘’the clash of the civilizations’’ by Samuel P. Huntington. There’s also hints to Edward Bernays who is considered the father of modern propaganda. The video provides a mix of facts and lies systematically mixing up truth with lie. There’s a long list of actual quotes by politicians and historical figures. But these quotes are out of context and used to strength the argument of the video itself.

The verdict is that the video is clearly propaganda in its nature. As it is very one-sided and there’s not a hint of an objective analysis. There’s a clear attempt to influence opinion of the viewer. And the video uses cleverly slogans such as ‘’we are the 99% and against the 1%’’ (a slogan we have become familiar with by the world wide occupy movement). One can get a hint of the purpose of this video at the end of it. The makers of the video suggest revolution to overthrow the apparently corrupt western governments. The general strategy of the video seems to be to support conspiracy theories and the strategy of fear.

We can count this to one of the latest examples of internet propaganda. It’s odd that this ''Sabine'' wants so eagerly to promote the video. For example there’s a FB page for it. There’s several trailers on YouTube. Apparently the video is also uploaded on pirate bay:

http://thepiratebay.ee/torrent/7442509/PROPAGANDA___FULL_ENGLISH_VERSION_(2012)_

Warning this video is graphic:

http://www.youtube.com/watch?v=6NMr2VrhmFI

(Here you can also read ''Sabines'' explenation)

I have encountered  an interesting phenomenon in internet propaganda warfare which is the use of internet commentators. There’s always those sketchy comments and ‘’thumbers’’ that somehow show up to promote or unpromote certain online material. It’s of course speculation to get to know who are doing these things. But if somebody wants to find answers for such questions the only way to answer them seem to be to try to get information by service providers.

You can see how much it has been ''liked'' and favorited.
Most viewers seem to be from Canada, USA, Australia and New Zealand.

''Propaganda 2012 - Pohjois Korea''

Sabine 40-vuotias Austraalialeinen(?) on ladannut nettiin videon joka kritisoi länsimaista yhteiskuntaa ja korporatismia. Hän väittää että pari loikkaria oli antanut videon hänelle Etelä Koreassa. Loikkarit olivat pyytäneet häntä katsomaan videota ja kääntämään sen englanniksi. Jonka jälkeen hänen olisi tarkoitus ladata videon nettiin. Sabine kuitenkin epäili että video ei ikinä ollut tarkoitettu pohjois korealaisille vaan länsimaalaisille. Hän epäilee myös sitä että ''loikkarit'' eivät olleet loikkareita vaan pohjois korean agentteja. Tässä jää kuitenkin hämärän peittoon kuka tämä Sabine on. Videon tekiöistä ei ole myöskään mitään tietoa.

Itse video on ällistyttävä. Video kritisoi länsimaista poliittista järjestelmää hyvin voimakkaasti. Kutsuen länsimaista yhteiskuntajärjestelmää kulutusorjuudeksi. Samalla nostaen esille esimerkiksi korporatiivien vaikutuksen demokratiaan. Käyttäen myös nokkelasti joitakin valtionopin tuomia teorioita ja tietoa. En ole analysoinut videota kovin tarkasti mutta videon tarkoitusperänä on vaikuttaa/ohjailla mielipiteitä. Videoon on sekoitettu faktoja ja tekaistuja tietoja (ja muunneltuja tulkintoja). Video on luonteeltaan propagandaa koska video on hyvin yksipuolinen eikä tuo asioita vaaka kuppiin objektiivisesti. Voi sanoa että videon tarkoitus on saada ihmisiä kyseenalaistamaan länsimaista yhteiskuntaa. Videon lopussa kehotetaan/vihjaillaan kansaa vallankumoukseen.

Varoitan videon graaffisista kuvista

Voitte itse lukea ''Sabinen'' kommentit videosta. Ihmettele lähinnä myös hänen aktiivista videon markkinointia. Esimerkiksi kun vierailee vieon FB-sivuilla siellä väitetään että video on myös laitettu kiertoon Piratebayssa. Videosta on myös tehty monta eri mainosvideota.

Videon löydätte tästä:
http://www.youtube.com/watch?v=6NMr2VrhmFI

Östersjöområdet från polarisering till integration

Innehållsförteckning:

1. Inledning

2. Bakgrunden till samarbete vid Östersjöområdet

3. Östersjöregionens samarbete enligt tidens krav

3.2. Kalla krigets tidevarv

3.3. Den tidiga integrationsfasen

4. Europeiska unionen i Östersjöområdet

4.2. EU:s strategi för Östersjöområdet (EUSBSR)

4.3. Koordinering

4.4. Network governance som modell för EU-strategi?

4.5. Hurudant inflytande har EU i Östersjöområdet?

5. Östersjöområdets råd påvisar problemet i EU:s strategi i Östersjöregionen?

5.1. Medlemmar och institutionens betydelse

5.2. Generell utveckling av CBSS

5.3. CBSS dynamik och anpassnings problem

6. Framtidsvyer och problematisering

  

 1. Inledning

Denna studies uppgift är att ge en helhetsbild på Östersjöområdets samarbete och dess utveckling från polarisering till integration. Studien kommer att sträva efter att analysera och förklara den Europeiska unionens roll i regionen och dess strategi, och fråga ifall EU är den viktigaste aktören i Östersjöområdet. Vi kommer att bekanta oss närmare med EU-strategin för regionen. Är EU strategin enbart några vackra ord eller finns det någon genuin substans? Är det ens möjligt att genomföra en effektiv EU-strategi med de nuvarande resurserna och institutionella arrangemangen som EU erbjuder. Eller är s.k. gamla institutionella arrangemang som t.ex. CBSS (Council of the Baltic Sea States) ännu i dagensläge aktuella och med vilken roll?

2. Bakgrunden till samarbete vid Östersjöområdet

Samarbete i Östersjöområdet har genomgått stora förändringar sedan slutet av 1980 och början av 1990-talet då järnridåns luckrande i Europa efter att Sovjetunionen slutade existera (Etzold 2010 s. 2). Inte länge efter att Berlin muren så symboliskt slogs ner uppstod flera nya problem och möjligheter i Östersjöområdet. Nya stater bildades kring Östersjöområdet. Väst och den före detta Sovjet republiken öst Tyskland sammanslogs till en federal förbundsstat.  Polen samt de tre baltiska staterna (Estland, Litauen, Lettland) återfick sin självständighet efter att varit en del av Sovjetunionen i årtionden. Här bör man inte heller glömma att även Ryssland är en ny statsbildning med sin Östersjöflotta stationerad i Kaliningrad, och sin storstad S.t. Petersburg regionen. Den europeiska unionen expanderade väldigt snabbt till både Sverige och Finland så tidigt som år 1995. Före järnridån luckrades var problemet snarare att geopolitiken i Europa var väldigt polariserad mellan öst och väst, dvs. mellan de länder som inte var en del av Sovjetunionen och de länder som var en del av Sovjetunionen m.a.o. var det svårt att samarbeta i regionen (Etzold 2010 s. 2). Efter att denna polariserade konstruktion vid Östersjöområdet upphävdes uppstod nya sorters problem. För det första måddes de nya staterna justera sina egna (interna) politiska institutionella strukturer för att de helt enkelt skulle kunna fungera som stater, trots det uppstod det samtidigt ett behov av regionalt samarbete, för att möjliggöra samarbete bildades flera institutionella konstruktioner för att underlätta detta (Kern 2011, s.21). Då man tittar på bakgrunden till regionens utveckling kan man konstatera att utvecklingen skett i tre olika vågor; från polarisering mot integration och samarbete. Man kan klart se Sovjetunionens tidevarv efter det andra världskriget till slutet av 1980-talet som en epok karakteriserad av polarisering och svagt regionalt samarbete. Följande epok är en så att säga mellanfas då det politiska och strategiska centrala EU och NATO inte ännu expanderat till regionen, medan de nybildade staterna ännu försökte stärka sina interna statliga institutioner. Trots det bildades det under den andra epoken flera viktiga regionala institutioner som än idag är centrala för samarbetet vid Östersjöområdet. Den tredje epoken var vi befinner oss idag är efter att EU och NATO expanderat till regionen (Etzold 2010 s. 4). Denna expansion har på flera sätt förändrat regionens dynamik. Man kan säga att Östersjöregionen än idag är dynamisk och att den institutionella samarbetsstrukturen vid regionen genomgår en konstant utveckling.

Figur 1 (Internet I)

3. Östersjöregionens samarbete enligt tidens krav

3.2. Kalla krigets tidevarv

Under det kalla kriget var samarbetsbehoven inte lika som i dagens läge eller under mellanfasen strax efter det kallakrigets slut och före expansionen av EU och NATO till regionen. Under den första fasen bildades några viktiga institutioner t.ex. nordiska rådet och nordiska ministerrådet, som är bildade år 1952 och 1971. Dessa institutioner är än idag viktiga för de nordiska länderna (Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige). Nordiska samarbetet var den första mellanstatliga samarbetsmodellen i Östersjöområdet, eftersom flera av de nordiska länderna är geografiskt belägna vid regionen (Internet II). Nordiska samarbetet är än i dagens läge viktigt parlamentariker och regeringsmedlemmar träffas årligen i en nordisk samarbetskontext. Strukturen har även visat sig vara dynamisk och kapabel att förändra sig enligt tidens krav. Intressant nog bildades även HELCOM år 1974, Helsingforskonventionen, för att hantera miljöfrågor vid Östersjöregionen. Alla de dåvarande sju Östersjö stater ingick i konventionen och intressant nog även Sovjetunionen (Internet III). Helsingforskonventionen var den första Östersjö samarbetsstrukturen i regionen och den ända som behandlade miljöfrågor ända till början av 1990-talet. HELCOM är än idag viktig för hanteringen av Östersjöområdets miljöfrågor och har i dagens läge alla Östersjöstaterna som medlem (Kern 2011, s. 23).

3.3. Den tidiga integrationsfasen

Efter Sovjetunionen slutade existera inleddes en väldigt intensiv och aktiv period i regionen då flera nya institutioner bildades för att möjliggöra en effektivare och ett bredare samarbete vid Östersjöområdet. Flera av de nya institutionerna prioriterade högt  miljöfrågor och hållbar utveckling (Kern 2011, s. 23). Miljöfrågor är viktiga vid Östersjöområdet eftersom havet är väldigt förorenat. Kraftiga åtgärder måste göras för att skydda Östersjöns biodiversitet, övergödsel samt diverse gifter är stora problem. Kanske den mest viktiga institutionen som bildades vid Östersjöregionen under denna period är CBSS år 1992 (Östersjöstaternas råd, på engelska: Council of the Baltic Sea States) inom det institutionella kontextet möter representanter regelbundet från medlemsländers regeringar (Kern 2011, s. 23). Det bildades även lokala understatliga organisationer som t.ex. UBC (Union of the Baltic Cities) som är en organisation där beslutsfattare från 100 Östersjöstäder kan diskutera problem och komma fram till lösningar på diverse problem, som existerar i regionen. Civilsamhället blev även involverat genom bildande av organisationer som t.ex. CCB (Coalition Clean Baltic).

Den tidiga integrationsfasen reflekterade regionens starka behov av samarbete under en period av stora geopolitiska och strategiska förändringar. De nya staterna kring Östersjöområdet hade ett behov att få stöd för att få sina egna institutioner att fungera, och ett behov att få stöd till demokratiserings processer. Polen och de tre Baltiska staterna förvandlades från sovjetrepubliker till demokratiska marknads ekonomier, därför behövde de nya staterna stöd för att uppnå EU och NATO standarder (t.ex. i EU miljöstandarder) för att kunna integreras i Europa (Kern 2011 s. 21). I denna uppgift var t.ex. nordiska rådet och nordiska ministerrådet och HELCOM av en central betydelse, men man skapade snabbt nya institutioner för att tillfredsställa regionens växande samarbetsbehov. Problemet är att man kanske skapade för många institutioner som gör samma saker, och att kommunikationen mellan aktörerna i regionen inte fungerar på bästa möjliga sätt. Det leder till att institutionella aktörerna är emellan omedvetna om att en annan aktör gör ett liknande projekt. Eller att aktörerna rentav är omedvetna om diverse problem p.g.a. dålig kommunikation. Sen kan det också hända att en dålig kommunikation leder till att resurser slösas onödigt genom s.k. negativ överlappning (Johansson 2002, s. 40). Här måste man dock påpeka att det finns också positiv överlappning och att resurser inte slösas alltid enbart för att en annan aktör gör samma sak.  Efter att Sovjetunionen slutade existera måste man konstatera att det absolut fanns behov att skapa många institutioner, eftersom man behövde skapa tillit och förbindelser mellan regionens nya stater, politiker och aktörer.

4. Europeiska unionen i Östersjöområdet

Denna studies uppgift är att också granska den Europeiska unionens roll i Östersjöregionen eftersom Östersjön är nästan helt EU internt förutom de delar som hör till. Finland och Sverige blev en del av EU år 1995 de baltiska staterna och Polen år 2004. Det har därför blivit aktuellt att regionen får en EU strategi för Östersjöområdet. Strategin kallas på engelska EUSBSR (EU strategy for Baltic Sea Region) och på svenska EU:s strategi för Östersjöområdet.

Figur II (Internet III)

4.2 EU:s strategi för Östersjöområdet (EUSBSR)

Strategin är gjord av EU-kommissionen på EU-parlamentets initiativ och bygger på fyra hörnstenar: Miljö-, ekonomi-, tillgänglighets och säkerhetsfrågor. Strategin bygger på en hållbar utveckling i området. Man vill säkerställa områdets miljö och den ekonomiska dragkraften samt kommunikationen (transport). Strategin är en del av EU:s integrations politik. Man vill uppnå en hög standard av utveckling i området för att göra området attraktivt och konkurrenskraftigt (Internet III). Strategin erbjuder möjligheten att bilda en helhets bild för koordinering av strategin. EU-kommissionen är ansvarig för koordineringen och uppföljning av implementeringen av strategin medan Europeiska unionens råd är politiskt ansvarig över strategin efter att ha godkänt den i oktober år 2009 (EU-kommissionen 2011 s. 5). Implementeringen av EU-strategin sker i praktiken genom projekt som finansieras genom EU-utvecklings medel (Internet III). Europeiska unionens råd beslöt 15 november 2011[1] att ingen tilläggsfinansiering ska beviljas och att man inte ska bilda några nya institutionella ramverk för att förverkliga EU strategin i Östersjöområdet utan man ska utnyttja de institutionella arrangemangen som redan finns i Östersjöområde.

EU:s strategi för Östersjöområdet är intressant, eftersom man har valt att implementera EU strategin genom att använda de redan mångfacetterade och etablerade internationella institutioner i området, även om de inte är exklusivt för EU-medlemsstater. Strategin kan fungera, eftersom man har valt ett väldigt projekt inriktad tillvägagångsätt. EU-medlemstaterna och de internationella institutionerna behöver nu enbart anpassa sig till en mer projekt inriktad tillvägagångsätt i sin verksamhet. Problemet är att de redan befintliga internationella institutionerna inte nödvändigtvis lyckas anpassa sig till den nya rådande situationen (Etzoldz 2010 s. 4). EU-kommissionen är ansvarig för implementering av strategin. Kommissionen (DG Regional Policy) koordinerar och uppföljer projekt verksamheten. Kommissionen är tvungen att rapportera om utvecklingen till Europeiska unionens råd (EU-kommissionen 2011 s. 6), men själva projekten är delegerade till medlemsstaternas nationella, regionala, lokala aktörer. Här bör man inte glömma de internationella institutionernas roll i Östersjöområdet. I kommissionens arbetsordning (implementerings dokument) nämns dylika internationella institutioner som samarbetspartner t.ex. CBSS, HELCOM, Baltic 21 (EU-kommissionen 2011 s. 7). Det är helt klart att samarbete vid Östersjöregionen ska även i framtiden ske genom dylika internationella institutioner som redan finns i regionen.

4.3. Koordinering

EU strävar till att koordinera samarbetet på flera olika nivåer från EU nivå till nationell, regional och lokal nivå. EU-medlemsländerna har möjlighet att delta i strategin genom en ’High level group’ som arbetar nära EU-kommissionen. Arbetsgruppen består av experter som är invalda från varje EU-medlemsland vid Östersjöområdet. Denna grupp är i ständig kontakt med EU-kommissionen i rådgivande syfte. På nationell nivå finns det olika arrangemang för koorindering av EUSBSR men i regel koordineras implementeringen av strategin minst på ministerium (departement) nivå. På regional och lokal samarbetsnivå nämns även institutionella samarbetsparter som t.ex. HELCOM, CBSS osv. (EU-kommissionen 2011 s. 5-7). EU-kommissionen ska m.a.o. koordinera projekt verksamheten med dylika nämnda aktörer i regionen.

4.4. Network Governance som modell för EU-strategi?

I dagens läge lämpar det sig bra att tillämpa teori modellen om network governance (förvaltnings nätverk) i Östersjöregionen eftersom det finns så många institutioner och aktörer i regionen. Teorin bygger på att institutioner från lokala, regionala, statliga och över statliga nivåer försöker samarbeta med varandra för att uppnå diverse gemensamma målsättningar (Johansson s. 40). Samarbete kan ske vertikalt eller horisontellt, om man pratar om vertikalt samarbete handlar det om samarbete mellan internationella politiska aktörer. Horisontellt samarbetet är samarbete mellan internationella och nationella aktörer. Enligt teorin strävar man efter att koordinera samarbete på ett vettigt sätt för att effektivera samarbetet (Etzold på föreläsning vid Åbo Akademi 2012). Problemet med network governance är att det kräver en god kommunikation mellan institutioner och aktörer, och en effektiv koordinering. Samarbetsformen är inte på något sätt cementerad eller fastslagen m.a.o. är inte aktörerna egentligen bundna till någon form av samarbete med varandra. Dessutom är inte arbetsfördelningen alltid så klar t.ex. om en aktör vill specialisera sig på miljöfrågor kan det redan finnas någon annan institution eller aktör som redan gör det.

4.5. Hurudant inflytande har EU i Östersjöområdet?

Ifall man grundar svaret på EU:s nuvarande strategi för Östersjöområdet är svaret ganska entydigt EU:s inflytande kommer att bero på hur mycket EU-medel kommer att läggas i områdets utveckling. Ju mer EU-projekt medel används till områdets utveckling borde resultera i större EU inflytande i området. Redan i nuläget används tillräckligt med projektmedel i området så att man kan se en stor inverkan i områdets samarbetsstrukturer (regionala institutioner). EU finansierade utvecklings projekt baserar sig på Eruf-medel (Europeiska regionala utvecklingsfonden) (Internet V). enligt en rapport från januari 2012 används det 9.8 miljarder € till diverse EUSBSR miljö-projekt[2] (OBS detta är enbart för miljö-projekt!).

Man bör dock minnas att Ryssland inte är EU-medlemsstat och därför är inte delaktig av Eruf-medel. Men Ryssland har en god möjlighet att samarbeta i området, eftersom Europeiska unionens råd fattade beslutet att inte inrätta några exklusiva institutionella arrangemang för enbart EU-medlemsstater i Östersjöområdet, eftersom EU-medlemsstater blir påverkade av EUSBSR så kan det tänkas att Ryssland blir indirekt delaktig och påverkad av strategin.

5. Östersjöområdets råd påvisar problemet i EU:s strategi i Östersjöregionen?

Denna studie är allt för kort för att ge en perfekt helhetsbild över den mångfacetterade mosaiken av institutioner i Östersjöområdet. Därför har jag valt att avgränsa mig och lyfta fram enbart CBSS, som ett exempel på hur en institution tvingas anpassa sig till EU-inflytande. Följande granskning kommer att basera sig på Tobias Etzolds studier. Som redan nämnts i denna studie kan de regionala institutionerna ha problem att anpassa sig till den rådande situationen. Som följande kommer vi att analysera med följande exempel problemet närmare.

5.1. Medlemmar och institutionens betydelse

CBSS medlemmar är: Alla nordiska stater (Finland, Sverige, Norge, Danmark, Island), Baltikum (Estland, Litauen, Lettland), Tyskland, Ryssland, Polen och EU-kommissionen (Etzolds 2010 s. 93). CBSS har koncentrerat sig på utveckling av demokratiska institutioner, ekonomisk och teknologisk utveckling samt samarbete i mänskliga rättigheter, kultur, utbildning, turism, energi, information samt kommunikationsfrågor (Etzold 2012) Organisationen har haft betydelse i stabiliseringen av regionen i både politik och ekonomi efter det kalla kriget. CBSS har även haft betydelse i Östersjöområdets miljöskydd och EU-expansion (Etzold 2010 s. 98-102). Problemet är att det egentligen är svårt att bevisa empiriskt CBSS egentliga roll i de saker man ackrediterar till organisationen (Etzold 2010 s. 105).

5.2. Generell utveckling av CBSS

Östersjöområdets råd bildades 1992 i Köpenhamn strax efter det kalla kriget. Det var en tids period då flera institutionella arrangeman bildades runtom regionen (Etzold 2010 s. 86). Idén var att bilda en mellanstatlig institution för att säkerställa Östersjöområdets politiska och ekonomiska stabilitet (Etzold 2010 s. 88). Institutionen har genomgått tre olika faser. Under den första fasen (1992-1996) inleddes diskussioner mellan Östersjöområdets stater och EU var delaktig. CBSS påverkande roll i Polens och Baltikums (Estland, Lettland, Litauen) strävan till att bli EU-medlemmar. Samtidigt började man även kartlägga regionens övriga problem i t.ex. ekonomisk utveckling, integration och miljöfrågor (Etzold 2010 s. 89). Efter den första fasen utvecklades Östersjöområdet ekonomiskt och politiskt då EU-medlemskaps processen framskred för Polen och Baltikum.  Den andra fasen (1996-2004) började CBSS förvandlas från ett allmänt diskussionsforum till en konkret organisation som var kapabel att hantera praktiska problem. Organisationen blev mer expertis inriktad än tidigare då diplomatin var det absolut viktigaste. Under denna period inrättades även ett CBSS kontor i Stockholm år 1998 för att effektivera verksamheten. Efter EU-expansionen (2004 – nu) har organisationen blivit mer konkret och projekt inriktad (Etzold 2010 s. 90). Organisationen har ett årligt roterande ordförandeskap mellan medlemsländerna. Två gånger om året träffas representanter från medlemsländernas regeringar för att fatta centrala beslut och för att övervaka organisationens verksamhet. Högsta förvaltningsorgan i CBSS är CSO (Committé of Senior Officias) vars tjänstemän är från medlemsstaternas utrikesministerium EU-kommissionen och från CBSS egna permanenta arbetsgrupper. CSO leder och koordinerar dess underordnade ansvars områden (arbetsgrupper), men som redan nämnts fattas de högsta politiska besluten av utrikesministerrådet (Council of the foreign ministers), som träffas två gånger om året sedan 2003 (Etzold 2010 s. 91).

5.3. CBSS dynamik och anpassnings problem

Tobias Etzolds har studerat organisationens dynamiska förmåga enligt NLI-modellen (Neo-Liberal Institution) variablerna: allmän vilja och förmåga att förnya sig, meriter, medlemmarnas intresse, organisationens betydelse, institutionens styrka (Etzold 2010 s. 97). Etzolds empiriska studie visar att institutionen har någon form av vilja och förmåga att förnya sig, men att reform pågår ännu. Det finns meriter men, även misslyckanden. Troligtvis är en av CBSS största merit i miljöskyddet för Östersjöområdet. Medlemmarna i institutionen vill behålla CBSS, men flera av medlemmarna vill förnya organisationen. Medlemmarnas intresse nivå för CBSS samarbete varierar mellan; medel, diplomatisk och lågt intresse. Intresse nivåerna varierar från land till land och kan vara fluktuerande. Enligt Etzolds studie kommer CBSS förmodligen att fortsätta existera, men utan en stor betydelse ifall man inte lyckas förnya CBSS (Etzold 2010 s. 135-136). Enligt en annan teoretisk modell som Etzold använde i sin studie: Den organisations teoretiska modellen fann Etzold att medlemmarna i CBSS anser ett behov att förändra på organisationen, men att reell förändring inte skett (Etzold 2010 s. 166).

6. Framtidsvyer och problematisering

Samarbete kring Östersjöområdet har kommit långt sedan det kalla kriget. Kort efter det kalla kriget inleddes samarbete på flera nivåer både, statligt och icke statligt, och allt mellan överstatlig, nationell, regional och lokal nivå. Under det tidiga skedet efter det kalla kriget bildades flera institutioner i Östersjöområdet för att möjliggöra samarbete, och fram för allt för att skapa stabilitet och tillit mellan staterna (aktörerna) kring Östersjöområdet. Detta kan ses som den inledande fasen för EU-integrationen för Polen och Baltikum. Efter att EU-expansionen förverkligades år 2004 i de förenämnda staterna har Östersjön nästan blivit ett EU-internt hav. Därför har det uppkommit ett behov att skapa en EU-strategi för området. Denna strategi konkretiserades år 2009, och strategin har haft sina efterföljder.

Tobias Etzold lyfter fram problemen de internationella institutionerna i Östersjöområdet kommer att möta i dagens läge. EU har blivit mer inflytelserik i området och det har lett till en situation där områdets institutioner måste granska sin verksamhet för att kunna möta tidens krav. Etzold frågar även: Vilken roll kommer Östersjöområdets organisationer att ha i framtiden? (Etzold 2012 s. 1) På flera sätt kan frågan vändas på det sättet att man tänker på hurudan inverkan EU-expansionen haft i regionen. EU-strategin (EUSBSR) är väldigt projekt inriktad och egentligen med relativt små medel har man lyckats omvända hela samarbetas dynamiken i Östersjöområdet utan att man behövt bilda egna institutioner. Visst har man inom EU grundad en liknande institution som CBSS som heter Northern Dimension Initiative (NDI) t.ex. Carl Bildt har slängt idén om att förena CBSS med NDI (Etzold 2012 s. 3). Men utöver den organisationen har inte EU tagit några initiativ till att bilda egna organisationer till området, utan utgått från att EUSBSR kan genomföras genom en effektiv koordinering av projekt medel. Efter linjedragningen som Europeiska minister rådet drog i november 2011 om att man inte ska bilda egna EU-institutionella arrangeman till Östersjöområdet borde man kunna anta att intresse för de redan existerande institutionella arrangemangen vid Östersjöområdet borde återuppta. Inom CBSS har Tobias Etzold identifierat en tillfällig inaktiv period före EU-expansionen år 2004 och strax efter det då medlemmarna i organisationen inte verkade så intresserade av samarbete i CBSS kontextet. Efter år 2007 har intresset återvänt i någon mån (Etzold 2012 s. 2). Det empiriska faktumet kan i någon mån stöda argumentet om intresse för regionala organisationer borde återuppta efter Europeiska minister rådets linje dragning.

EUSBSR är en sådan strategi som inte egentligen är beroende av de regionala organisationerna. Strategin går helt bra att förverkligas nationellt utan gemensamma institutionella ramverk i Östersjöområet. Samtidigt anser Tobias Etzold att den framtida betydelsen av Östersjöområdets organisationer bestäms huruvida effektivt organisationerna kan implementera EUSBSR strategin. Han menar att det är naturligt att internationella organisationer måste anpassa sig till de rådande situationerna (Etzold 2012 s. 3). Ifall de regionala organisationerna i Östersjöområdet är avsedda som en central del av EUSBSR kan det bli problem, eftersom inget garanterar att de regionala organisationerna förblir relevanta eftersom de kan ha problem att anpassa sig med tidens krav. Det finns t.ex. olika åsikter inom CBSS om vilket håll man borde utveckla organisationen, borde organisationen vara mer av en diskussons forum för regeringar eller borde man satsa mer på projekt? (Etzold 2012 s. 3). Ifall medlemmarna är oeniga finns inga garantier om att en vettig reform kan genomföras för att trygga organisationens framtida relevans. Ifall dylika regionala organisationer förlorar sin betydelse kan det även uppstå problem att bemöta icke EU-medlemmar vid Östersjöområdet som t.ex. Ryssland och Vitryssland eller andra närliggande icke EU-medlemmar. Ifall samarbete med Ryssland och andra närliggande stater äventyras så kan det bli svårt att uppnå EUSBSR-strategins målsättningar. Om man förlorar dialogen med Ryssland kan det bli tämligen svårt att uppnå verkliga resultat i t.ex. miljöpolitik. EUSBSR kan även under ett längre tidsperspektiv anses vara allt för aggressiv strategi mot Ryssland. Strategin är väldigt projekt inriktad och på det sättet påverkar det så gott som allt samarbete vid Östersjöområdet. Då kan man även ställa frågan huruvida Ryssland känner sig kränkt, eftersom landet inte har riktiga möjligheter att vara med och fatta beslut över en så central strategi som EUSBSR. Strategin påverkar indirekt Ryssland. Till strategins försvar kan man väll konstatera att ett projekt och utvecklings tillvägagångs sätt inte nödvändigtvis är av central politisk betydelse. Utan snarare praktisk av sin natur. Tillsvidare måste man erkänna att EUSBSR har ett stort inflytande för Östersjöområdets samarbete, inte minst för att de flesta länderna vid regionen är nuförtiden EU-medlemmar och den relativt stora budgeten för att förverkliga EUSBSR. Det är dock viktigt att påpeka att samarbete sker även utanför EU-kontext. Och att det är också viktigt att föra politisk diskussion på topp nivå för att få en effektiv strategi för regionen.

Källförteckning:

Författare:

-          Etzold Tobias, november 2010: Live and let die: Adaptability and endurance of regional organisations in Northern Europe – Manchester Metropolitan University.

-          Etzold Tobias, 2012, 3 Baltic Sea Organisations after EU Enlargement - Kulturhus Berlin. (http://www.kulturhus-berlin.de/kultur/thema/Ostseerat2012/3.htm)

-          Kern Kristine, 2011, Governance For Sustainable Development in the Baltic Sea Region – Journal of Baltic Studies. (http://dx.doi.org/10.1080/01629778.2011.538517)

-          Johansson Elisabeth, 2002: Northern Europe – network governance and a possibility fo synergy among the EU, NATO, the OSCE and regional organizations? – Institut Universitari d’Estudis Europeus, Universitat Autònoma de Barcelona.

Institutioner:

-          EU-Kommissionen, Brussels 13.9.2011 (SEC)2011 1071 final, Commission Staff Working Paper: Commission Staff Working Paper on the implementation of the European Union Strategy for the Baltic Sea Region.

-          EU-Komissionen, Brussels SEC(2009) 712/2 – January 2012 Version: Commission Staff Working Document, EUSBSR – Action Plan.

(http://ec.europa.eu/regional_policy/sources/docoffic/official/communic/baltic/action2012_en.doc)

-          Europeiska minister rådet: Council conclusions on the review of the European Union Strategy  for the Baltic Sea Region, 3125th GENERAL AFFAIRS Council meeting Brussels 15 November 2011. S. 2 punkt 7 .

I

Internet:

Internet I: http://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%96stersj%C3%B6n

Internet II: http://www.norden.org/sv/om-samarbetet/det-nordiska-samarbetets-historia

Internet III: http://eu.baltic.net/

Internt IV:

http://www.europarl.europa.eu/registre/docs_autres_institutions/commission_europeenne/sec/2011/1071/COM_SEC%282011%291071_EN.pd

Internet V:

http://circa.europa.eu/irc/opoce/fact_sheets/info/data/policies/regionalcohesion/article_7259_en.htm

---

[1] Council conclusions on the review of the European Union Strategy  for the Baltic Sea Region, 3125th GENERAL AFFAIRS Council meeting Brussels 15 November 2011. S. 2 punkt 7.

[2] Comission staff working document – EUSBSR actionplan, January 2012.

Högerextremismens utveckling

Innehållsförteckning:

 1.0. Inledning

 2.0. Första vågen (1800 till 1945)

 2.1. Nationalismens tillkomst

 2.2. Demokratiska nationalismen

 2.3. Auktoritära nationalismen

 2.4. Slutsatser om den första vågen

 3.0. Andra Vågen (1920-1945)

 3.1. Fascism och nazism

 3.2. Fascismen (1922-1944)

 3.3. Nazismen (1933-1945)

 3.4. Slutsatser om den andra vågen

 4.0. Tredje vågen (ca 1980-)

 4.1. Moderna högerextremismens anknytning till de tidigare vågorna

 4.2.  Extremhögerns pånyttfödelse

 4.3. Nutida extremhögern och populismen

 4.4. Politisk möjlighets systems struktur (för nya partier)

 4.5. Partisystemets och högerextrema partiernas framgång

 4.6. Väljarnas röstningsbeteende och högerextrema partiernas framgång

 5.0. Avslutning

1.0. Inledning

 

Europa upplever idag en stor politisk omvälvning då etablerade partier förlorar grund mot högerextremistiska partier. Följande studies uppgift är att försöka ge en helhetsbild till vad högerextremisterna är, och ge några förklarningar till högerextremisternas nyliga återkomst som betydelsefull politisk makt. Trots att det är enkelt att odla ordet högerextremism är fenomenet inte enhetligt. Högerextremismen är egentligen ett kollektivt begrepp för flera besläktade ideologier som tillsammans bildar en ideologisk helhet. Denna helhet består av nationalistiska, fascistiska, nazistiska, xenofobiska, rasistiska, globaliseringskritiska samt populistiska drag. Högerextremismens olika branscher har utvecklats delvis i tre olika vågor som jag kommer att redovisa i denna studie. Varav vi kommer att avrunda vid den tredje vågen för att fundera på hur fenomenet ser ut idagensläge och dess anknytning till de tidigare vågorna. Tre vågs struktur som jag bildat för studien utgår ifrån högerextremisternas gemensamma faktor: nationalism.

2.0. Första vågen (1800 till 1945)

 

2.1. Nationalismens tillkomst

 

Högerextremismens ursprung kan spåras till den franska revolutionens tidevarv. Närmare bestämd handlar det om nationalismens födsel. Under den tidiga nationalismen började man definiera nationalstaten. Definitionerna handlade om folk och territorier, metoder och styrelseformer. I den tidiga nationalismen fanns det två grundläggande idéskolor. Den ena idéskolan var demokratisk nationalism och den andra var auktoritär nationalism. (Larsson 2006, s 201).

2.2. Demokratiska nationalismen

 

Den tidiga folk centrerade nationalismen dominerades av två tänkare Johann Gottlieb Fichte (1762-1814) och Giuseppe Mazzini (1805-1872). Enligt dem bildades en nationalitet av ett folk med gemensam territoriell, kulturell, språklig och historisk bakgrund. De ansåg att varje folk har rätt till en egen statsbildning. Deras tanke var att nationalstaten skulle vara någorlunda kulturellt homogent enligt principen ett språk, en nation, en stat. Både Fichte och Mazzini föredrog revolutionära eller krigiska metoder till bildandet av nationalstaten (därmed kallas de även revolutionär nationalister). Statskicket de föredrog var demokratiskt (Larsson 2006, s 201-205). Fick deras tankar någon genomslagskraft? Inte genast. Deras revolutionära idéer led stora nederlag under Europas galna år 1848 då national revolutionärerna slogs ner av de dåvarande statsbildningarna. Trots det blodiga nederlaget måste man konstatera att deras tankar levde vidare. På 1900-talet uppstod det nationalistiska befrielse rörelser i t.ex. Irland, Spanien och de före detta Afrikanska kolonierna (Larsson 2006, s 205-206).

2.3. Auktoritära nationalismen

 

Då man granskar högerextremismens utveckling anser jag att det som vi kan kalla den moderna högerextremismen började definieras strax efter den revolutionära nationalismens förlust. Auktoritära nationalismen eller ”statsnationalisterna” ansåg att demokratiska system var inkapabla att styra en nationalstat. Statsnationalisterna ansåg att demokratiska processer var ineffektiva och rentav farliga för nationen. De hävde att staten behöver en stark ledare som skulle vara oberoende av parti politiken. Parlamentet skulle enligt deras synsätt enbart tjäna ett rådgivande syfte. Auktoritära nationalismens anhängare var ofta skeptiska mot andra nationaliteter och definierade dem ibland rent ut som fiender. På detta sätt kunde man motivera en expansiv, imperialistisk (kolonial) politik. Man var övertygad över den egna nationalitetens överlägsenhet gentemot andra folk (Larsson 2006, s 206-210). Sådant tänkande leder till en väldigt militaristiskt tanke sätt.

2.4. Slutsatser om den första vågen

 

Första vågens viktigaste uppgift var själva idén om nationalism och definitionerna som gavs om en nationalstat. Under den första vågen var det gemensamma språket, kulturen, historia och territoriet det som definierade en nationalitet och det som ansågs bilda området för själva nationalstaten. Det måste dock påpekas att nations definition är problematisk och något som kan förändras med tiden: ’’Nationen kan definieras på en rad olika sätt, alltså kan den definieras om’’ Torsten Thúren (2004, s 165). Vidare var även tankarna om metoderna att uppnå en nationalastat viktiga. Fichte och Mazzinis idé om att en nationalstat skall uppnås genom revolution eller krig lever kvar till denna dag. Skilje linjerna mellan demokratiskt styre och auktoritära styren levde också kvar som ni kommer att se i de senare vågorna jag kommer att beskriva. Världen har ändrats totalt efter nationalismens födsel. Dessutom är flera stater i världen, framförallt i Europa, bildade enligt nationalstats principer.

3.0. Andra Vågen (1920-1945)

 

3.1. Fascism och Nazism

 

Fascismen och nazismen representerar den andra vågen i högerextremism familjen. Ideologierna hade sin största framgång i Europa (hittills) under 1920-talet till 1945. Då det uppstod flera fascistiska och nazistiska rörelser runtom Europa. Fascismens och nazismens ideologiska prägel liknar den auktoritära statsnationalismen. Den avsevärda skillnaden är att fascismen och nazismen förespråkade om den totalitära staten. Statsnationalismen ville begränsa sig enbart till det som ansågs som det absolut viktigaste inom en stat alltså försvaret, lagstiftningen och den dömande makten. Fascismen och nazismens ideologier förespråkade om den totalitära staten. Det betyder att all aktivitet i samhälle skulle vara genomsyrat av statens inbladning. Det kan sägas att fascismen och nazismen utvecklade vidare definitionen av nationalstaten (Larsson 2006, s 101-102). 

3.2. Fascismen (1922-1944)

 

Den totalitära, korporativa och auktoritära nationalstats ideologi. Fascismen hade stor genomslagskraft i Italien under 1920-talet under deras ledare, Il Duce, Benito Mussolini. Trots fascismens antidemokratiska och revolutionära prägel kom fascisterna i Italien till makten genom demokratiska metoder (Larsson 2006, s.103). Fascismen kan närmast beskrivas som en totalitär form av statsnationalism med en ultranationalistisk prägel. Italiens fascism gjorde anspråk på den totala statsmakten. De ansåg sig representera statens vilja till storhet och expansion (Larsson 2006, s 104). Fascismens synsätt på världen är av väldigt världs realistiska prägel, ’’enligt den fascistiske ideologen Alfedo Rocco var staten en kollektiv organism i skoningslös kamp för sin överlevnad med andra stater’’ (Larsson 2006, s 104). I det moderna internationell politiska teorierna skulle det synsättet närmast passa in i realismens teori, dock ter sig fascismens synsätt väldigt imperialistisk. Både fascismen och nazismen var antiintellektuella mervärde hittades i känslorna och i den direkta aktionen inte i något abstrakta empiriska prövningar (Larsson 2006, s 104). På detta sätt möjliggjordes effektiv användning av våld och propaganda då argument inte längre krävde någon objektiv grundpunkt. Den totalitära staten handlade om att staten skulle ta kontroll över all samhällsliv, ingen individ fick stå utanför staten (Larsson 2006, s. 106). Korporatismen blev ett uttryck av detta. Parlamentet i Italien förvandlades till ett korporativt yrkesparlament med representanter från partiet och olika näringsbranscher med arbetsgivare och arbetstagare. Tanken var att man på detta sätt skulle ta koll på klasskampen, men i praktiken blev det ett sätt att få kontroll över fackförbunden. Det korporativa parlamentet skulle bli den institution som uttryckte nationens gemensamma intresse (Larsson 2006 s 106).

3.3. Nazismen (1933-1945)

 

 

Nazismen var väldigt liknande till sin syskonideologi fascismen med sin totalitära, korporativa, revolutionära och elitistiska nationalstats ideal- Tysklands nationalsocialistiska parti (NSDAP) kom att bli en inspirationskälla till flera liknande rörelser i sin samtida Europa under 1930- och 1940-talen. Nazisterna kom till makten i Tyskland år 1933 med hjälpen av en koalition med de likasinnade auktoritära nationalistpartien, och politiska oroligheter i landet (Larsson 2006, s 103). Nazisterna likviderade sina politiska motståndare (lika så som fascisterna hade gjort i Italien) efter maktagandet påbörjades den totalitära likritnings politiken i Tyskland. Både fascisterna och nazisterna ansåg liberalismen, kommunismen och konservatismen som fiende ideologier, även kapitalismen. Däremot där nazismen skiljde sig avsevärt från fascismen var rasläran som inte existerade i fascismen. Adolf Hitler omdefinierade nationalism begreppet till att inkludera rasläror, det räckte inte längre med gemensamt språk och kultur. Därmed präglades nazismen av en väldigt socialdarwinistisk världsbild. Världen definierades som en ändlös överlevnadskamp mot andra underlägsna raser. Nazisterna ansåg att deras nordiska ariska ras var överlägsen därmed även deras nationalstat. Främsta fiende rasen var judarna och nazisterna ansåg att kommunismen (Sovjetunionen) samt de västerländska demokratierna var judarnas konspirationssystem (Larsson 2006, s 101-101).

3.4. Slutsatser om den andra vågen

 

 

Fascismen och nazismen kan kallas till extrema former av nationalism med sina totalitära statssystem. Det som kan konstateras om den andra vågen är att den led ett massivt nederlag då både Tyskland och Italien besegrades i andra världskriget efter att de drivit aggressiv expansiv expansions politik. Fascismen och nazismen förbjöds i flera länder runtom världen och framförallt i Tyskland och Europa. Fascismen levde dock länge kvar i Spanien under general Francos ledning, och flera fascist korporativa teknokratiska diktaturstater bildades i Sydamerika dit flera före detta fascister och nazister flytt. I dagens läge är det kanske just nazismen och fascismen som de flesta personer uppfattar som extremhögern. Fenomenet är dock mer komplicerat eftersom den gemensamma nämnaren är nationalism. I mellan funderar man om det som kallas för högerextremism är egentligen nationalism? Då jag redovisar om den tredje vågen kommer jag att ta en närmare titt på den frågan och på den moderna högerextremismens möjligheter till framgång.

4.0. Tredje vågen (ca.1980-)

 

4.1. Moderna högerextremismens anknytning till de tidigare vågorna

 

 

Högerextremismens egentliga benämning är extrem nationalism eller i sin enkelhet nationalism. De moderna högerextremistiska elementen i moderna Europa är starkt påverkade av de tidigare vågorna och vågornas karakteristiska tankesätt. Det handlar alltså om första vågens statsnationalism och demokratiska nationalismen, främst Fichtes tanke om att nationalstaten skall leva i isolering (Larsson 2006, s 204). Sedan handlar det också om den totalitära nationalstaten som definierades under den andra vågen i fascismens och nazismens läror. Då vi kommer till den tredje vågen av högerextremism ser vi att de egentligen handlar om dessa gamla tankar men att de har anpassats till tidens krav.

4.2.  Extremhögerns pånyttfödelse

 

Efter andra världskriget eliminerades statsnationalismen, fascismen samt nazismen från Europa för en tid framöver. Efteråt blev det väldigt svårt att motivera sådana tankar eftersom de ansågs som orsakare till det andra världskriget. Demokratiseringen av Europa var delvis också orsaken till statsnationalismens nederlag. Europa försökte och försöker än idag lösa nationalismens problematiker genom EU-projektet. Nationalismen har dock återväckts i Europa ungefär sedan 1980-talet (Larsson, 2006 s. 210). Sovjetunionens upplösning samt utomeuropeisk immigration till Europa anses som orsaker till återväckningen av den extrema nationalismen (Larsson, 2006 s. 210-211). Ekonomiska krisen i Europa sedan år 2008 lär också ha stärkt extremhögern (Internet I och II). 

Högerextremismen var länge väldigt marginell i Europa efter andra världskriget. Men efter 2008 ekonomiska krisen (eurokrisen) har förståelsen för EU-projektet minskat och nationalism samt xenofobin har ”återskapats” (Internet III). Före eurokrisen hade det redan utvecklats en antiglobaliserings rörelse som förespråkar om en starkare nationalstat: ’’Makten skall till början återföras till nationalstaterna, som var och en skall kunna lagstifta och införa tullar och skatter mot transnationella företag, valutaspekulation och annan oönskad import.’’ Larsson (2006, s. 184). Antiglobaliserings rörelsen är kortfattat en rörelse som står emot det som de anser en anonym elitism kontrollerad av transnationella företags ägare. Tillskillnad från de andra högerextremistiska elementen är antiglobaliserings rörelsen demokratisk (Larsson, 2006 s. 183). Dock nationalistisk till sin karaktär, och påverkad av Fichtes tankar om nationernas isolering även om de kanske inte är lika radikala angående isoleringen som Fichte.

4.3. Nutida extremhögern och populismen

 

Har distanserat sig från fascismen och nazismen efter deras nederlag under andra världskriget. Det betyder i praktiken att extremhögern har återvänt till sina rötter som uppkom redan under första vågens nationalism. Dagens högerextremister förespråkar i sin retorik kapitalistisk marknads ekonomi, stark nationalstat men inte totalitär. Deras retorik är även anti-demokratisk dvs. auktoritär, deras nationalitets definitioner tycks dock ta sina influenser från nazisternas rasläror (Jungerstam-Mulders, 2003 s. 91). Det betyder helt klart att högerextremisterna har i det fallet förkastat tanken om den totalitära nationalstaten och istället återvänt till den auktoritära nationalismen. Ett av de främsta exempel av sådana partier är Front National i Frankrike (Larsson, 2006 s.112).

Populisterna eller den ’’icke ideologiska extremhögern’’ är ett problem i sig. De betecknas till högerextremist familjen p.g.a. deras anti-immigrations och systems retorik är gemensam, likaså nationalistiska prägeln. Men de har ingen skriven enhällig ideologi, detta har lätt till att forskare har kallat populism som en politisk stil inte ideologi (Jungerstam-Mulders, 2003 s 94).

Gamla och nya partier. Susanne Jungerstam-Mulders har en intressant kategorisering av högerextrem partierna i två kategorier. Den första kategorins partier är partier som funnits länge i länders politiskasystem men stegvis omprofilerat sig själva till extremhögern på 1980-talet. Andra kategorins partier är nybildade högerextremistiska partier som från första början visat en stark nationalism, rasism, xenofobi och antisystem tendenser (Jungerstam-Mulders, 2003 s. 251).

4.4. Politisk möjlighets systems struktur (för nya partier)

 

Som följande kommer jag att utgå i från en intressant studie gjord av Susanne Jungerstam-Mulders (Uneven Odds, 2003). Hon har använt sig av det som hon kallar politisk möjlighets systems struktur för att förklara de fördelar och nackdelar som högerextrem partier möter i olika länders politiska system. På detta sätt går det att förklara varför högerextrem partier har mera framgång i vissa länder medan de i andra länder inte har lika mycket framgång. Hon indelar sin möjlighets struktur till tre olika kategorier: partisystemets funktioner, röstarnas beteende och det institutionella (Jungerstam-Mulders, 2003 s. 47). Det sistnämnda kommer jag tyvärr inte alls att behandla.

4.5. Partisystem och högerextrema partiernas framgång

 

Då man analyserar partisystem råkar man på flera oberoende variabler de som Jungerstam-Mulders lyft upp är: partisystemet dess fragmentering och ideologisk polarisering (2003 s. 48-55). Då man studerar partisystem brukar man beskriva ett lands partisystem i termer som flerpartisystem, tvåpartisystem eller två och en halv parti system. Enligt empiriska studier är det mest gynnsamma systemet för högerextremisterna flerparti systemet. Eftersom två samt två och en halv parti system i generellt präglas av majoritets eller pluralitetsvalssystem var det är svårt för oetablerade (högerextremist) partier att lyckas. Medan flerpartisystemen karakteriseras av mera proportionella valsystem (Jungerstam-Mulders, 2003 s 48-49). Flerpartisystemen är återigen karakteriserade av relativt hög fragmentering inom partisystemet. Högre fragmenterade partisystem återspeglar generellt större representation av olika sociala klyftor samt intressen än lägre fragmenterade partisystem. Ifall ett högerextremist parti inte är redan etablerat i ett högt fragmenterat partisystem kan det vara svårt att få invald representation, eftersom chanserna är att de intressen de representerar kan redan vara representerade i någon annat etablerat parti (Jungerstam-Mulders, 2003 s. 49-50). Därtill är högerextremisterna mer framgångsrika i de mer polariserade partisystemen, där det finns ett ’naturligt tomrum’ för ytterlighets partier på både vänstern och högern av det politiska spektrumet. Det finns dock utrymme för högerextremisterna också i lågt polariserade system, för att i sådana system saknas ofta en effektiv opposition (Jungerstam-Mulders, 2003 s. 50-54).

4.6. Väljarnas valbeteende och högerextrema partiernas framgång

 

En högröstprocent är gynnsam för högerextremist partier. Det finns like olika tankegångar bakom orsakerna till det. Men den gemensamma nämnaren är att en hög röstprocent tyder på någon form av missnöje och protest mot de etablerade partierna (Jungerstam-Mulders, 2003 s. 56). Institutionellt relaterat är teorin om det institutionella komplexitetssystemet.

5.0. Avslutning

 

Jag har redovisat om utvecklingen av högerextremismen i tre olika vågor genom att anknyta högerextremismen till nationalismen, och sedan spekulerat kring högerextremismens framtid. När man funderar på högerextremismens eller extrem nationalismens framtid måste man minnas de olika koncepten. Det finns auktoritära nationalister, demokratiska nationalister och fascistiska samt nazistiska element. Auktoritära nationalisterna är anti-demokratiska men inte totalitära. Demokratiska nationalisterna förespråkar en stark nationalstat, fascisterna och nazisterna lyser till stor del med sin uppenbara frånvaro (åtminstone i det offentliga). Intressanta med de demokratiska extrem nationalisterna är uppkomsten av en s.k. anti-globaliserings rörelse, på sätt och vis har de återupplivat Fichtes tankar om den isolerade nationalstaten idagensläge. Detta påvisar att nationalismen och framförallt nationalstaten som koncept har inte tappat sin betydelse. Eurokrisen (ekonomiska krisen) tyder på att krisen håller på att utveckla en politisk dimension, som tar sitt uttryck i utökad understöd gentemot de radikala nationalisterna. Problematiken är att det är förtillfället för tidigt att säga hur bestående förändingen kommer att bli i politiken. Hypotesen är dock att om ekonomiska krisen fortsätter eller blir värre så kommer förespråkarna av en stark nationalstat bli starkare. På detta sätt borde högerextremisterna (som från första början förespråkat om en stark nation) dra nyttan politiskt. Högerextremisten i det nutida Europa är dock en relativt ny gammal fenomen eftersom idéerna i sig inte är nya men, dess partiorganisationer blev så gott som utrotade efter andra världskriget runtom Europa. Då kan man fråga sig hur starka eller svaga är dessa högerextrema partiorganisationer? Etablerade partierna har njutit länge av generös stats subsidier och etablerat understöd från civilsamhället av bolag och fackförbund. Högerextremisternas nyliga framgångar runtom Europa har därför kommit som en massiv överraskning. Presumtionen har ju länge varit att de är för marginella och har för svaga partiorganisationer för sådana framgångar. Politiken i Europa kan i nutiden beskrivas att upplever en stor politisk jordbävning då extrem nationalisterna har slungats tillbaka till den politiska arenan. Vi befinner oss definitivt i en intressant tidsperiod med tanke på högerextremismens utveckling.

Figur 1. (Internet I)

 

 Figur 2. ”Tankekarta” ()

Källförteckning:

-          Jungerstam-Mulders Susanne  (2003) Uneven Odds ‘’The Electoral Success of the Freiheitliche Partei Österreichs, the Vlaams Blok, the Republikaner and the Centrumdemocraten under the Conditions Provided by the Political System in Austria, Belgium, Germany and the Netherlands.’’ Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors Universitet.

-          Larsson Reidar . (2006) Ideologier i vår tid. upplaga 7. Studentlitteratur, Lund.

-          Thurén Torsten  (2004) Ideologi och Politik – Den svåra konsten att ta ställning. Upplaga 1. Liber Ab.

-          Internet I: http://www.bbc.co.uk/news/world-europe-13115454

-          Internet II: http://www.bbc.co.uk/news/world-europe-16185308

-          Internet III: http://www.aljazeera.com/indepth/opinion/2011/11/20111111124541705211.html