Innehållsförteckning:
1.0. Inledning
2.0. Första vågen (1800 till 1945)
2.1. Nationalismens tillkomst
2.2. Demokratiska nationalismen
2.3. Auktoritära nationalismen
2.4. Slutsatser om den första vågen
3.0. Andra Vågen (1920-1945)
3.1. Fascism och nazism
3.2. Fascismen (1922-1944)
3.3. Nazismen (1933-1945)
3.4. Slutsatser om den andra vågen
4.0. Tredje vågen (ca 1980-)
4.1. Moderna högerextremismens
anknytning till de tidigare vågorna
4.2.
Extremhögerns pånyttfödelse
4.3. Nutida extremhögern och populismen
4.4. Politisk möjlighets systems
struktur (för nya partier)
4.5. Partisystemets och högerextrema
partiernas framgång
4.6. Väljarnas röstningsbeteende och
högerextrema partiernas framgång
5.0. Avslutning
1.0. Inledning
Europa upplever idag en
stor politisk omvälvning då etablerade partier förlorar grund mot
högerextremistiska partier. Följande studies uppgift är att försöka ge en
helhetsbild till vad högerextremisterna är, och ge några förklarningar till
högerextremisternas nyliga återkomst som betydelsefull politisk makt. Trots att
det är enkelt att odla ordet högerextremism är fenomenet inte enhetligt.
Högerextremismen är egentligen ett kollektivt begrepp för flera besläktade
ideologier som tillsammans bildar en ideologisk helhet. Denna helhet består av nationalistiska,
fascistiska, nazistiska, xenofobiska, rasistiska, globaliseringskritiska samt
populistiska drag. Högerextremismens olika branscher har utvecklats delvis i
tre olika vågor som jag kommer att redovisa i denna studie. Varav vi kommer att
avrunda vid den tredje vågen för att fundera på hur fenomenet ser ut
idagensläge och dess anknytning till de tidigare vågorna. Tre vågs struktur som
jag bildat för studien utgår ifrån högerextremisternas gemensamma faktor:
nationalism.
2.0. Första vågen (1800 till 1945)
2.1. Nationalismens tillkomst
Högerextremismens
ursprung kan spåras till den franska revolutionens tidevarv. Närmare bestämd
handlar det om nationalismens födsel. Under
den tidiga nationalismen började man definiera nationalstaten. Definitionerna
handlade om folk och territorier, metoder och styrelseformer. I den tidiga
nationalismen fanns det två grundläggande idéskolor. Den ena idéskolan var
demokratisk nationalism och den andra var auktoritär nationalism. (Larsson
2006, s 201).
2.2. Demokratiska nationalismen
Den tidiga folk
centrerade nationalismen dominerades av två tänkare Johann Gottlieb Fichte
(1762-1814) och Giuseppe Mazzini (1805-1872). Enligt dem bildades en
nationalitet av ett folk med gemensam territoriell, kulturell, språklig och historisk
bakgrund. De ansåg att varje folk har rätt till en egen statsbildning. Deras
tanke var att nationalstaten skulle vara någorlunda kulturellt homogent enligt
principen ett språk, en nation, en stat. Både Fichte och Mazzini föredrog
revolutionära eller krigiska metoder till bildandet av nationalstaten (därmed
kallas de även revolutionär nationalister). Statskicket de föredrog var
demokratiskt (Larsson 2006, s 201-205). Fick deras tankar någon
genomslagskraft? Inte genast. Deras revolutionära idéer led stora nederlag
under Europas galna år 1848 då national revolutionärerna slogs ner av de
dåvarande statsbildningarna. Trots det blodiga nederlaget måste man konstatera
att deras tankar levde vidare. På 1900-talet uppstod det nationalistiska
befrielse rörelser i t.ex. Irland, Spanien och de före detta Afrikanska
kolonierna (Larsson 2006, s 205-206).
2.3. Auktoritära nationalismen
Då man granskar
högerextremismens utveckling anser jag att det som vi kan kalla den moderna
högerextremismen började definieras strax efter den revolutionära
nationalismens förlust. Auktoritära nationalismen eller ”statsnationalisterna”
ansåg att demokratiska system var inkapabla att styra en nationalstat.
Statsnationalisterna ansåg att demokratiska processer var ineffektiva och rentav
farliga för nationen. De hävde att staten behöver en stark ledare som skulle
vara oberoende av parti politiken. Parlamentet skulle enligt deras synsätt
enbart tjäna ett rådgivande syfte. Auktoritära nationalismens anhängare var
ofta skeptiska mot andra nationaliteter och definierade dem ibland rent ut som
fiender. På detta sätt kunde man motivera en expansiv, imperialistisk
(kolonial) politik. Man var övertygad över den egna nationalitetens
överlägsenhet gentemot andra folk (Larsson 2006, s 206-210). Sådant tänkande
leder till en väldigt militaristiskt tanke sätt.
2.4. Slutsatser om den första vågen
Första vågens
viktigaste uppgift var själva idén om nationalism och definitionerna som gavs
om en nationalstat. Under den första vågen var det gemensamma språket,
kulturen, historia och territoriet det som definierade en nationalitet och det
som ansågs bilda området för själva nationalstaten. Det måste dock påpekas att
nations definition är problematisk och något som kan förändras med tiden:
’’Nationen kan definieras på en rad olika sätt, alltså kan den definieras om’’
Torsten Thúren (2004, s 165). Vidare var även tankarna om metoderna att uppnå
en nationalastat viktiga. Fichte och Mazzinis idé om att en nationalstat skall
uppnås genom revolution eller krig lever kvar till denna dag. Skilje linjerna
mellan demokratiskt styre och auktoritära styren levde också kvar som ni kommer
att se i de senare vågorna jag kommer att beskriva. Världen har ändrats totalt
efter nationalismens födsel. Dessutom är flera stater i världen, framförallt i
Europa, bildade enligt nationalstats principer.
3.0. Andra Vågen (1920-1945)
3.1. Fascism och Nazism
Fascismen och nazismen
representerar den andra vågen i högerextremism familjen. Ideologierna hade sin
största framgång i Europa (hittills) under 1920-talet till 1945. Då det uppstod
flera fascistiska och nazistiska rörelser runtom Europa. Fascismens och
nazismens ideologiska prägel liknar den auktoritära statsnationalismen. Den
avsevärda skillnaden är att fascismen och nazismen förespråkade om den
totalitära staten. Statsnationalismen ville begränsa sig enbart till det som
ansågs som det absolut viktigaste inom en stat alltså försvaret, lagstiftningen
och den dömande makten. Fascismen och nazismens ideologier förespråkade om den
totalitära staten. Det betyder att all aktivitet i samhälle skulle vara
genomsyrat av statens inbladning. Det kan sägas att fascismen och nazismen
utvecklade vidare definitionen av nationalstaten (Larsson 2006, s 101-102).
3.2. Fascismen (1922-1944)
Den totalitära,
korporativa och auktoritära nationalstats ideologi. Fascismen hade stor
genomslagskraft i Italien under 1920-talet under deras ledare, Il Duce, Benito Mussolini. Trots fascismens
antidemokratiska och revolutionära prägel kom fascisterna i Italien till makten
genom demokratiska metoder (Larsson 2006, s.103). Fascismen kan närmast
beskrivas som en totalitär form av statsnationalism med en ultranationalistisk
prägel. Italiens fascism gjorde anspråk på den totala statsmakten. De ansåg sig
representera statens vilja till storhet och expansion (Larsson 2006, s 104).
Fascismens synsätt på världen är av väldigt världs realistiska prägel, ’’enligt
den fascistiske ideologen Alfedo Rocco var staten en kollektiv organism i
skoningslös kamp för sin överlevnad med andra stater’’ (Larsson 2006, s 104). I
det moderna internationell politiska teorierna skulle det synsättet närmast
passa in i realismens teori, dock ter sig fascismens synsätt väldigt
imperialistisk. Både fascismen och nazismen var antiintellektuella mervärde hittades
i känslorna och i den direkta aktionen inte i något abstrakta empiriska
prövningar (Larsson 2006, s 104). På detta sätt möjliggjordes effektiv
användning av våld och propaganda då argument inte längre krävde någon objektiv
grundpunkt. Den totalitära staten handlade om att staten skulle ta kontroll
över all samhällsliv, ingen individ fick stå utanför staten (Larsson 2006, s.
106). Korporatismen blev ett uttryck av detta. Parlamentet i Italien
förvandlades till ett korporativt yrkesparlament med representanter från
partiet och olika näringsbranscher med arbetsgivare och arbetstagare. Tanken
var att man på detta sätt skulle ta koll på klasskampen, men i praktiken blev
det ett sätt att få kontroll över fackförbunden. Det korporativa parlamentet
skulle bli den institution som uttryckte nationens gemensamma intresse (Larsson
2006 s 106).
3.3. Nazismen (1933-1945)
Nazismen var väldigt
liknande till sin syskonideologi fascismen med sin totalitära, korporativa,
revolutionära och elitistiska nationalstats ideal- Tysklands
nationalsocialistiska parti (NSDAP) kom att bli en inspirationskälla till flera
liknande rörelser i sin samtida Europa under 1930- och 1940-talen. Nazisterna
kom till makten i Tyskland år 1933 med hjälpen av en koalition med de
likasinnade auktoritära nationalistpartien, och politiska oroligheter i landet
(Larsson 2006, s 103). Nazisterna likviderade sina politiska motståndare (lika
så som fascisterna hade gjort i Italien) efter maktagandet påbörjades den
totalitära likritnings politiken i Tyskland. Både fascisterna och nazisterna
ansåg liberalismen, kommunismen och konservatismen som fiende ideologier, även
kapitalismen. Däremot där nazismen skiljde sig avsevärt från fascismen var
rasläran som inte existerade i fascismen. Adolf Hitler omdefinierade
nationalism begreppet till att inkludera rasläror, det räckte inte längre med
gemensamt språk och kultur. Därmed präglades nazismen av en väldigt
socialdarwinistisk världsbild. Världen definierades som en ändlös
överlevnadskamp mot andra underlägsna raser. Nazisterna ansåg att deras
nordiska ariska ras var överlägsen därmed även deras nationalstat. Främsta
fiende rasen var judarna och nazisterna ansåg att kommunismen (Sovjetunionen)
samt de västerländska demokratierna var judarnas konspirationssystem (Larsson
2006, s 101-101).
3.4. Slutsatser om den andra vågen
Fascismen och nazismen
kan kallas till extrema former av nationalism med sina totalitära statssystem.
Det som kan konstateras om den andra vågen är att den led ett massivt nederlag
då både Tyskland och Italien besegrades i andra världskriget efter att de
drivit aggressiv expansiv expansions politik. Fascismen och nazismen förbjöds i
flera länder runtom världen och framförallt i Tyskland och Europa. Fascismen
levde dock länge kvar i Spanien under general Francos ledning, och flera
fascist korporativa teknokratiska diktaturstater bildades i Sydamerika dit
flera före detta fascister och nazister flytt. I dagens läge är det kanske just
nazismen och fascismen som de flesta personer uppfattar som extremhögern.
Fenomenet är dock mer komplicerat eftersom den gemensamma nämnaren är
nationalism. I mellan funderar man om det som kallas för högerextremism är
egentligen nationalism? Då jag redovisar om den tredje vågen kommer jag att ta
en närmare titt på den frågan och på den moderna högerextremismens möjligheter
till framgång.
4.0. Tredje vågen (ca.1980-)
4.1. Moderna högerextremismens anknytning till de tidigare vågorna
Högerextremismens
egentliga benämning är extrem nationalism eller i sin enkelhet nationalism. De
moderna högerextremistiska elementen i moderna Europa är starkt påverkade av de
tidigare vågorna och vågornas karakteristiska tankesätt. Det handlar alltså om
första vågens statsnationalism och demokratiska nationalismen, främst Fichtes
tanke om att nationalstaten skall leva i isolering (Larsson 2006, s 204). Sedan
handlar det också om den totalitära nationalstaten som definierades under den
andra vågen i fascismens och nazismens läror. Då vi kommer till den tredje
vågen av högerextremism ser vi att de egentligen handlar om dessa gamla tankar
men att de har anpassats till tidens krav.
4.2. Extremhögerns pånyttfödelse
Efter andra
världskriget eliminerades statsnationalismen, fascismen samt nazismen från
Europa för en tid framöver. Efteråt blev det väldigt svårt att motivera sådana
tankar eftersom de ansågs som orsakare till det andra världskriget.
Demokratiseringen av Europa var delvis också orsaken till statsnationalismens
nederlag. Europa försökte och försöker än idag lösa nationalismens
problematiker genom EU-projektet. Nationalismen har dock återväckts i Europa
ungefär sedan 1980-talet (Larsson, 2006 s. 210). Sovjetunionens upplösning samt
utomeuropeisk immigration till Europa anses som orsaker till återväckningen av
den extrema nationalismen (Larsson, 2006 s. 210-211). Ekonomiska krisen i
Europa sedan år 2008 lär också ha stärkt extremhögern (Internet I och II).
Högerextremismen var
länge väldigt marginell i Europa efter andra världskriget. Men efter 2008
ekonomiska krisen (eurokrisen) har förståelsen för EU-projektet minskat och
nationalism samt xenofobin har ”återskapats” (Internet III). Före eurokrisen
hade det redan utvecklats en antiglobaliserings rörelse som förespråkar om en
starkare nationalstat: ’’Makten skall till början återföras till
nationalstaterna, som var och en skall kunna lagstifta och införa tullar och
skatter mot transnationella företag, valutaspekulation och annan oönskad
import.’’ Larsson (2006, s. 184). Antiglobaliserings rörelsen är kortfattat en
rörelse som står emot det som de anser en anonym elitism kontrollerad av
transnationella företags ägare. Tillskillnad från de andra högerextremistiska
elementen är antiglobaliserings rörelsen demokratisk (Larsson, 2006 s. 183).
Dock nationalistisk till sin karaktär, och påverkad av Fichtes tankar om nationernas
isolering även om de kanske inte är lika radikala angående isoleringen som
Fichte.
4.3. Nutida extremhögern och populismen
Har distanserat sig
från fascismen och nazismen efter deras nederlag under andra världskriget. Det
betyder i praktiken att extremhögern har återvänt till sina rötter som uppkom
redan under första vågens nationalism. Dagens högerextremister förespråkar i
sin retorik kapitalistisk marknads ekonomi, stark nationalstat men inte
totalitär. Deras retorik är även anti-demokratisk dvs. auktoritär, deras
nationalitets definitioner tycks dock ta sina influenser från nazisternas
rasläror (Jungerstam-Mulders, 2003 s. 91). Det betyder helt klart att
högerextremisterna har i det fallet förkastat tanken om den totalitära
nationalstaten och istället återvänt till den auktoritära nationalismen. Ett av
de främsta exempel av sådana partier är Front National i Frankrike (Larsson,
2006 s.112).
Populisterna eller den
’’icke ideologiska extremhögern’’ är ett problem i sig. De betecknas till
högerextremist familjen p.g.a. deras anti-immigrations och systems retorik är
gemensam, likaså nationalistiska prägeln. Men de har ingen skriven enhällig
ideologi, detta har lätt till att forskare har kallat populism som en politisk
stil inte ideologi (Jungerstam-Mulders, 2003 s 94).
Gamla och nya partier.
Susanne Jungerstam-Mulders har en intressant kategorisering av högerextrem
partierna i två kategorier. Den första kategorins partier är partier som
funnits länge i länders politiskasystem men stegvis omprofilerat sig själva
till extremhögern på 1980-talet. Andra kategorins partier är nybildade
högerextremistiska partier som från första början visat en stark nationalism,
rasism, xenofobi och antisystem tendenser (Jungerstam-Mulders, 2003 s. 251).
4.4. Politisk möjlighets systems struktur (för nya partier)
Som följande kommer jag
att utgå i från en intressant studie gjord av Susanne Jungerstam-Mulders
(Uneven Odds, 2003). Hon har använt sig av det som hon kallar politisk
möjlighets systems struktur för att förklara de fördelar och nackdelar som
högerextrem partier möter i olika länders politiska system. På detta sätt går
det att förklara varför högerextrem partier har mera framgång i vissa länder
medan de i andra länder inte har lika mycket framgång. Hon indelar sin möjlighets
struktur till tre olika kategorier: partisystemets funktioner, röstarnas
beteende och det institutionella (Jungerstam-Mulders, 2003 s. 47). Det
sistnämnda kommer jag tyvärr inte alls att behandla.
4.5. Partisystem och högerextrema partiernas framgång
Då man analyserar
partisystem råkar man på flera oberoende variabler de som Jungerstam-Mulders
lyft upp är: partisystemet dess fragmentering och ideologisk polarisering (2003
s. 48-55). Då man studerar partisystem brukar man beskriva ett lands partisystem
i termer som flerpartisystem, tvåpartisystem eller två och en halv parti
system. Enligt empiriska studier är det mest gynnsamma systemet för
högerextremisterna flerparti systemet. Eftersom två samt två och en halv parti
system i generellt präglas av majoritets eller pluralitetsvalssystem var det är
svårt för oetablerade (högerextremist) partier att lyckas. Medan
flerpartisystemen karakteriseras av mera proportionella valsystem
(Jungerstam-Mulders, 2003 s 48-49). Flerpartisystemen är återigen karakteriserade
av relativt hög fragmentering inom partisystemet. Högre fragmenterade
partisystem återspeglar generellt större representation av olika sociala
klyftor samt intressen än lägre fragmenterade partisystem. Ifall ett
högerextremist parti inte är redan etablerat i ett högt fragmenterat
partisystem kan det vara svårt att få invald representation, eftersom chanserna
är att de intressen de representerar kan redan vara representerade i någon
annat etablerat parti (Jungerstam-Mulders, 2003 s. 49-50). Därtill är högerextremisterna
mer framgångsrika i de mer polariserade partisystemen, där det finns ett
’naturligt tomrum’ för ytterlighets partier på både vänstern och högern av det
politiska spektrumet. Det finns dock utrymme för högerextremisterna också i
lågt polariserade system, för att i sådana system saknas ofta en effektiv
opposition (Jungerstam-Mulders, 2003 s. 50-54).
4.6. Väljarnas valbeteende och högerextrema partiernas framgång
En högröstprocent är
gynnsam för högerextremist partier. Det finns like olika tankegångar bakom
orsakerna till det. Men den gemensamma nämnaren är att en hög röstprocent tyder
på någon form av missnöje och protest mot de etablerade partierna
(Jungerstam-Mulders, 2003 s. 56). Institutionellt relaterat är teorin om det
institutionella komplexitetssystemet.
5.0. Avslutning
Jag har redovisat om
utvecklingen av högerextremismen i tre olika vågor genom att anknyta
högerextremismen till nationalismen, och sedan spekulerat kring
högerextremismens framtid. När man funderar på högerextremismens eller extrem
nationalismens framtid måste man minnas de olika koncepten. Det finns
auktoritära nationalister, demokratiska nationalister och fascistiska samt
nazistiska element. Auktoritära nationalisterna är anti-demokratiska men inte
totalitära. Demokratiska nationalisterna förespråkar en stark nationalstat,
fascisterna och nazisterna lyser till stor del med sin uppenbara frånvaro
(åtminstone i det offentliga). Intressanta med de demokratiska extrem
nationalisterna är uppkomsten av en s.k. anti-globaliserings rörelse, på sätt
och vis har de återupplivat Fichtes tankar om den isolerade nationalstaten
idagensläge. Detta påvisar att nationalismen och framförallt nationalstaten som
koncept har inte tappat sin betydelse. Eurokrisen (ekonomiska krisen) tyder på
att krisen håller på att utveckla en politisk dimension, som tar sitt uttryck i
utökad understöd gentemot de radikala nationalisterna. Problematiken är att det
är förtillfället för tidigt att säga hur bestående förändingen kommer att bli i
politiken. Hypotesen är dock att om ekonomiska krisen fortsätter eller blir
värre så kommer förespråkarna av en stark nationalstat bli starkare. På detta
sätt borde högerextremisterna (som från första början förespråkat om en stark
nation) dra nyttan politiskt. Högerextremisten i det nutida Europa är dock en
relativt ny gammal fenomen eftersom idéerna i sig inte är nya men, dess
partiorganisationer blev så gott som utrotade efter andra världskriget runtom
Europa. Då kan man fråga sig hur starka eller svaga är dessa högerextrema
partiorganisationer? Etablerade partierna har njutit länge av generös stats
subsidier och etablerat understöd från civilsamhället av bolag och fackförbund.
Högerextremisternas nyliga framgångar runtom Europa har därför kommit som en
massiv överraskning. Presumtionen har ju länge varit att de är för marginella
och har för svaga partiorganisationer för sådana framgångar. Politiken i Europa
kan i nutiden beskrivas att upplever en stor politisk jordbävning då extrem
nationalisterna har slungats tillbaka till den politiska arenan. Vi befinner
oss definitivt i en intressant tidsperiod med tanke på högerextremismens utveckling.
Figur 1. (Internet I)
Figur 2. ”Tankekarta”
()
Källförteckning:
-
Jungerstam-Mulders Susanne (2003) Uneven Odds
‘’The Electoral Success of the Freiheitliche Partei Österreichs, the Vlaams
Blok, the Republikaner and the Centrumdemocraten under the Conditions Provided
by the Political System in Austria, Belgium, Germany and the Netherlands.’’
Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors Universitet.
-
Thurén Torsten (2004) Ideologi och Politik – Den svåra konsten att
ta ställning. Upplaga 1. Liber Ab.
No comments:
Post a Comment