Dvalan

Idag deltog jag som åhörare i ASA-husets stora auditorium där Åbo Akademis rektor höll ett av flera kommande torgmöten. På programmet var inget mindre än Åbo Akademis framtid och överlevnad. Publiken var för det mesta väldigt gråhårigt, det var för det mesta folk från personalen, som var antagligen oroade för sina arbetsplatser. Jag träffade några bekanta, studeranden som driver aktivist grupperna SomOm och HumOm. Men förövrigt fanns det nästan inga andra studeranden på plats. Något som självaste rektorn senare noterade då han ville ge råd åt studeranden att gå på utbyte.

Jag iakttog alla dessa människor som representerar de äldre generationerna ta sina sittplatser. Och så småningom var auditoriet fullt. Vissa personer måddes stå eftersom sittplatserna var helt enkelt slut. Sedan fick jag höra rektorn skämta ’’det verkar som om de ända sittplatserna som finns kvar är i Vasa’’. Sedan pekade rektor, Jorma Mattinen, på skärmen som var placerad bredvid talar båset. Människorna som satt där i något av Vasas mörka auditorier var lika gråhåriga som människorna här i ASA-auditoriet. Det tycks intressera dessa gråhåriga människor. Efter att Mattinen hade dragit sitt skämt började han ’’Tack att ni kommit med på detta torgmöte’’. Människorna i publiken reagerade inte på något sätt. Men något som jag hade iakttagit i ett tidigt skede var ständigt närvarande.  Detta störde mig, och det var känslan av misstro. Det är som om ingen ännu hade begripit vare sig varför eller vad som Mattinen skulle säga till följande. Jag hade absolut ingen uppfattning om vad han hade på hjärtat eller egentligen varför detta tillfälle hölls. Det ända jag viste var att det här skulle vara något viktigt. Jorma Mattinen är en till gråvithårig man med ett vitt skägg klädd i en kostym med en röd ÅA-slips. Han verkade uppenbarligen spänd. Plötsligt drar han igång med sitt ärende ’’Det här handlar om Åbo Akademis framtid’’. Han redogör om att pengarna är slut och att det är dags för tuffa beslut.

När kommer vår generation bry sig om allt det här? Det är som hela samhället ligger i en misstro och vägrar att se det som händer. Alla  tycks försöka överleva och blunda över allt det som händer runtomkring samhället... Frågan är: När vaknar vi?