Innehållsförteckning:
1. Inledning
2. Bakgrunden till
samarbete vid Östersjöområdet
3. Östersjöregionens
samarbete enligt tidens krav
3.2. Kalla krigets
tidevarv
3.3. Den tidiga
integrationsfasen
4. Europeiska unionen i
Östersjöområdet
4.2. EU:s strategi för
Östersjöområdet (EUSBSR)
4.3. Koordinering
4.4. Network governance
som modell för EU-strategi?
4.5. Hurudant inflytande
har EU i Östersjöområdet?
5.
Östersjöområdets råd påvisar problemet i EU:s strategi i Östersjöregionen?
5.1.
Medlemmar och institutionens betydelse
5.2.
Generell utveckling av CBSS
5.3.
CBSS dynamik och anpassnings problem
6.
Framtidsvyer och problematisering
1. Inledning
Denna
studies uppgift är att ge en helhetsbild på Östersjöområdets samarbete och dess
utveckling från polarisering till integration. Studien kommer att sträva efter
att analysera och förklara den Europeiska unionens roll i regionen och dess
strategi, och fråga ifall EU är den viktigaste aktören i Östersjöområdet. Vi
kommer att bekanta oss närmare med EU-strategin för regionen. Är EU strategin
enbart några vackra ord eller finns det någon genuin substans? Är det ens
möjligt att genomföra en effektiv EU-strategi med de nuvarande resurserna och
institutionella arrangemangen som EU erbjuder. Eller är s.k. gamla
institutionella arrangemang som t.ex. CBSS (Council of the Baltic Sea States)
ännu i dagensläge aktuella och med vilken roll?
2. Bakgrunden till samarbete vid Östersjöområdet
Samarbete
i Östersjöområdet har genomgått stora förändringar sedan slutet av 1980 och
början av 1990-talet då järnridåns luckrande i Europa efter att Sovjetunionen
slutade existera (Etzold 2010 s. 2). Inte länge efter att Berlin muren så
symboliskt slogs ner uppstod flera nya problem och möjligheter i
Östersjöområdet. Nya stater bildades kring Östersjöområdet. Väst och den före
detta Sovjet republiken öst Tyskland sammanslogs till en federal
förbundsstat. Polen samt de tre baltiska
staterna (Estland, Litauen, Lettland) återfick sin självständighet efter att
varit en del av Sovjetunionen i årtionden. Här bör man inte heller glömma att
även Ryssland är en ny statsbildning med sin Östersjöflotta stationerad i
Kaliningrad, och sin storstad S.t. Petersburg regionen. Den europeiska unionen
expanderade väldigt snabbt till både Sverige och Finland så tidigt som år 1995.
Före järnridån luckrades var problemet snarare att geopolitiken i Europa var
väldigt polariserad mellan öst och väst, dvs. mellan de länder som inte var en
del av Sovjetunionen och de länder som var en del av Sovjetunionen m.a.o. var
det svårt att samarbeta i regionen (Etzold 2010 s. 2). Efter att denna
polariserade konstruktion vid Östersjöområdet upphävdes uppstod nya sorters
problem. För det första måddes de nya staterna justera sina egna (interna)
politiska institutionella strukturer för att de helt enkelt skulle kunna fungera
som stater, trots det uppstod det samtidigt ett behov av regionalt samarbete,
för att möjliggöra samarbete bildades flera institutionella konstruktioner för
att underlätta detta (Kern 2011, s.21). Då man tittar på bakgrunden till
regionens utveckling kan man konstatera att utvecklingen skett i tre olika
vågor; från polarisering mot integration och samarbete. Man kan klart se
Sovjetunionens tidevarv efter det andra världskriget till slutet av 1980-talet
som en epok karakteriserad av polarisering och svagt regionalt samarbete.
Följande epok är en så att säga mellanfas då det politiska och strategiska
centrala EU och NATO inte ännu expanderat till regionen, medan de nybildade
staterna ännu försökte stärka sina interna statliga institutioner. Trots det
bildades det under den andra epoken flera viktiga regionala institutioner som
än idag är centrala för samarbetet vid Östersjöområdet. Den tredje epoken var
vi befinner oss idag är efter att EU och NATO expanderat till regionen (Etzold
2010 s. 4). Denna expansion har på flera sätt förändrat regionens dynamik. Man
kan säga att Östersjöregionen än idag är dynamisk och att den institutionella
samarbetsstrukturen vid regionen genomgår en konstant utveckling.
Figur 1
(Internet I)
3. Östersjöregionens samarbete enligt tidens krav
3.2.
Kalla krigets tidevarv
Under
det kalla kriget var samarbetsbehoven inte lika som i dagens läge eller under
mellanfasen strax efter det kallakrigets slut och före expansionen av EU och
NATO till regionen. Under den första fasen bildades några viktiga institutioner
t.ex. nordiska rådet och nordiska ministerrådet, som är bildade år 1952 och
1971. Dessa institutioner är än idag viktiga för de nordiska länderna (Danmark,
Finland, Island, Norge och Sverige). Nordiska samarbetet var den första mellanstatliga
samarbetsmodellen i Östersjöområdet, eftersom flera av de nordiska länderna är
geografiskt belägna vid regionen (Internet II). Nordiska samarbetet är än i
dagens läge viktigt parlamentariker och regeringsmedlemmar träffas årligen i en
nordisk samarbetskontext. Strukturen har även visat sig vara dynamisk och
kapabel att förändra sig enligt tidens krav. Intressant nog bildades även
HELCOM år 1974, Helsingforskonventionen, för att hantera miljöfrågor vid
Östersjöregionen. Alla de dåvarande sju Östersjö stater ingick i konventionen
och intressant nog även Sovjetunionen (Internet III). Helsingforskonventionen
var den första Östersjö samarbetsstrukturen i regionen och den ända som
behandlade miljöfrågor ända till början av 1990-talet. HELCOM är än idag viktig
för hanteringen av Östersjöområdets miljöfrågor och har i dagens läge alla
Östersjöstaterna som medlem (Kern 2011, s. 23).
3.3. Den tidiga integrationsfasen
Efter
Sovjetunionen slutade existera inleddes en väldigt intensiv och aktiv period i
regionen då flera nya institutioner bildades för att möjliggöra en effektivare
och ett bredare samarbete vid Östersjöområdet. Flera av de nya institutionerna
prioriterade högt miljöfrågor och
hållbar utveckling (Kern 2011, s. 23). Miljöfrågor är viktiga vid Östersjöområdet
eftersom havet är väldigt förorenat. Kraftiga åtgärder måste göras för att
skydda Östersjöns biodiversitet, övergödsel samt diverse gifter är stora
problem. Kanske den mest viktiga institutionen som bildades vid
Östersjöregionen under denna period är CBSS år 1992 (Östersjöstaternas råd, på
engelska: Council of the Baltic Sea States) inom det institutionella kontextet
möter representanter regelbundet från medlemsländers regeringar (Kern 2011, s.
23). Det bildades även lokala understatliga organisationer som t.ex. UBC (Union
of the Baltic Cities) som är en organisation där beslutsfattare från 100
Östersjöstäder kan diskutera problem och komma fram till lösningar på diverse
problem, som existerar i regionen. Civilsamhället blev även involverat genom
bildande av organisationer som t.ex. CCB (Coalition Clean Baltic).
Den
tidiga integrationsfasen reflekterade regionens starka behov av samarbete under
en period av stora geopolitiska och strategiska förändringar. De nya staterna
kring Östersjöområdet hade ett behov att få stöd för att få sina egna
institutioner att fungera, och ett behov att få stöd till demokratiserings
processer. Polen och de tre Baltiska staterna förvandlades från
sovjetrepubliker till demokratiska marknads ekonomier, därför behövde de nya
staterna stöd för att uppnå EU och NATO standarder (t.ex. i EU miljöstandarder)
för att kunna integreras i Europa (Kern 2011 s. 21). I denna uppgift var t.ex.
nordiska rådet och nordiska ministerrådet och HELCOM av en central betydelse,
men man skapade snabbt nya institutioner för att tillfredsställa regionens
växande samarbetsbehov. Problemet är att man kanske skapade för många
institutioner som gör samma saker, och att kommunikationen mellan aktörerna i
regionen inte fungerar på bästa möjliga sätt. Det leder till att
institutionella aktörerna är emellan omedvetna om att en annan aktör gör ett
liknande projekt. Eller att aktörerna rentav är omedvetna om diverse problem
p.g.a. dålig kommunikation. Sen kan det också hända att en dålig kommunikation
leder till att resurser slösas onödigt genom s.k. negativ överlappning
(Johansson 2002, s. 40). Här måste man dock påpeka att det finns också positiv
överlappning och att resurser inte slösas alltid enbart för att en annan aktör
gör samma sak. Efter att Sovjetunionen
slutade existera måste man konstatera att det absolut fanns behov att skapa
många institutioner, eftersom man behövde skapa tillit och förbindelser mellan
regionens nya stater, politiker och aktörer.
4. Europeiska unionen i Östersjöområdet
Denna
studies uppgift är att också granska den Europeiska unionens roll i
Östersjöregionen eftersom Östersjön är nästan helt EU internt förutom de delar
som hör till. Finland och Sverige blev en del av EU år 1995 de baltiska
staterna och Polen år 2004. Det har därför blivit aktuellt att regionen får en
EU strategi för Östersjöområdet. Strategin kallas på engelska EUSBSR (EU
strategy for Baltic Sea Region) och på svenska EU:s strategi för Östersjöområdet.
Figur II
(Internet III)
4.2 EU:s strategi för Östersjöområdet (EUSBSR)
Strategin
är gjord av EU-kommissionen på EU-parlamentets initiativ och bygger på fyra
hörnstenar: Miljö-, ekonomi-, tillgänglighets och säkerhetsfrågor. Strategin
bygger på en hållbar utveckling i området. Man vill säkerställa områdets miljö
och den ekonomiska dragkraften samt kommunikationen (transport). Strategin är
en del av EU:s integrations politik. Man vill uppnå en hög standard av
utveckling i området för att göra området attraktivt och konkurrenskraftigt
(Internet III). Strategin erbjuder möjligheten att bilda en helhets bild för
koordinering av strategin. EU-kommissionen är ansvarig för koordineringen och
uppföljning av implementeringen av strategin medan Europeiska
unionens råd är politiskt ansvarig över strategin efter att ha godkänt den i
oktober år 2009 (EU-kommissionen 2011 s. 5). Implementeringen av EU-strategin
sker i praktiken genom projekt som finansieras genom EU-utvecklings medel
(Internet III). Europeiska unionens råd beslöt 15 november 2011[1]
att ingen tilläggsfinansiering ska beviljas och att man inte ska bilda några
nya institutionella ramverk för att förverkliga EU strategin i Östersjöområdet
utan man ska utnyttja de institutionella arrangemangen som redan finns i
Östersjöområde.
EU:s
strategi för Östersjöområdet är intressant, eftersom man har valt att
implementera EU strategin genom att använda de redan mångfacetterade och
etablerade internationella institutioner i området, även om de inte är
exklusivt för EU-medlemsstater. Strategin kan fungera, eftersom man har valt
ett väldigt projekt inriktad tillvägagångsätt. EU-medlemstaterna och de internationella institutionerna behöver nu enbart anpassa sig till en mer projekt inriktad
tillvägagångsätt i sin verksamhet. Problemet är att de redan befintliga
internationella institutionerna inte nödvändigtvis lyckas anpassa sig till den
nya rådande situationen (Etzoldz 2010 s. 4). EU-kommissionen är ansvarig för
implementering av strategin. Kommissionen (DG Regional Policy) koordinerar och
uppföljer projekt verksamheten. Kommissionen är tvungen att rapportera om
utvecklingen till Europeiska unionens råd (EU-kommissionen 2011 s. 6), men
själva projekten är delegerade till medlemsstaternas nationella, regionala,
lokala aktörer. Här bör man inte glömma de internationella institutionernas
roll i Östersjöområdet. I kommissionens arbetsordning (implementerings dokument)
nämns dylika internationella institutioner som samarbetspartner t.ex. CBSS,
HELCOM, Baltic 21 (EU-kommissionen 2011 s. 7). Det är helt klart att samarbete
vid Östersjöregionen ska även i framtiden ske genom dylika internationella institutioner som redan finns i regionen.
4.3. Koordinering
EU
strävar till att koordinera samarbetet på flera olika nivåer från EU nivå till
nationell, regional och lokal nivå. EU-medlemsländerna har möjlighet att delta
i strategin genom en ’High level group’ som arbetar nära EU-kommissionen.
Arbetsgruppen består av experter som är invalda från varje EU-medlemsland vid
Östersjöområdet. Denna grupp är i ständig kontakt med EU-kommissionen i
rådgivande syfte. På nationell nivå finns det olika arrangemang för
koorindering av EUSBSR men i regel koordineras implementeringen av strategin
minst på ministerium (departement) nivå. På regional och lokal samarbetsnivå
nämns även institutionella samarbetsparter som t.ex. HELCOM, CBSS osv.
(EU-kommissionen 2011 s. 5-7). EU-kommissionen ska m.a.o. koordinera projekt
verksamheten med dylika nämnda aktörer i regionen.
4.4. Network Governance som modell för EU-strategi?
I dagens
läge lämpar det sig bra att tillämpa teori modellen om network governance
(förvaltnings nätverk) i Östersjöregionen eftersom det finns så många
institutioner och aktörer i regionen. Teorin bygger på att institutioner från
lokala, regionala, statliga och över statliga nivåer försöker samarbeta med
varandra för att uppnå diverse gemensamma målsättningar (Johansson s. 40). Samarbete
kan ske vertikalt eller horisontellt, om man pratar om vertikalt samarbete
handlar det om samarbete mellan internationella politiska aktörer. Horisontellt
samarbetet är samarbete mellan internationella och nationella aktörer. Enligt
teorin strävar man efter att koordinera samarbete på ett vettigt sätt för att
effektivera samarbetet (Etzold på föreläsning vid Åbo Akademi 2012). Problemet
med network governance är att det kräver en god kommunikation mellan
institutioner och aktörer, och en effektiv koordinering. Samarbetsformen är
inte på något sätt cementerad eller fastslagen m.a.o. är inte aktörerna
egentligen bundna till någon form av samarbete med varandra. Dessutom är inte
arbetsfördelningen alltid så klar t.ex. om en aktör vill specialisera sig på
miljöfrågor kan det redan finnas någon annan institution eller aktör som redan
gör det.
4.5. Hurudant inflytande har EU i Östersjöområdet?
Ifall
man grundar svaret på EU:s nuvarande strategi för Östersjöområdet är svaret
ganska entydigt EU:s inflytande kommer att bero på hur mycket EU-medel kommer
att läggas i områdets utveckling. Ju mer EU-projekt medel används till områdets
utveckling borde resultera i större EU inflytande i området. Redan i nuläget
används tillräckligt med projektmedel i området så att man kan se en stor
inverkan i områdets samarbetsstrukturer (regionala institutioner). EU
finansierade utvecklings projekt baserar sig på Eruf-medel (Europeiska
regionala utvecklingsfonden) (Internet V). enligt en rapport från januari 2012
används det 9.8 miljarder € till diverse EUSBSR miljö-projekt[2] (OBS detta är enbart för
miljö-projekt!).
Man bör dock minnas att Ryssland inte är
EU-medlemsstat och därför är inte delaktig av Eruf-medel. Men Ryssland har en
god möjlighet att samarbeta i området, eftersom Europeiska unionens råd fattade
beslutet att inte inrätta några exklusiva institutionella arrangemang för
enbart EU-medlemsstater i Östersjöområdet, eftersom EU-medlemsstater blir påverkade
av EUSBSR så kan det tänkas att Ryssland blir indirekt delaktig och påverkad av
strategin.
5. Östersjöområdets råd påvisar problemet i EU:s strategi i Östersjöregionen?
Denna studie är allt för kort för att ge en perfekt
helhetsbild över den mångfacetterade mosaiken av institutioner i
Östersjöområdet. Därför har jag valt att avgränsa mig och lyfta fram enbart
CBSS, som ett exempel på hur en institution tvingas anpassa sig till
EU-inflytande. Följande granskning kommer att basera sig på Tobias Etzolds
studier. Som redan nämnts i denna studie kan de regionala institutionerna ha
problem att anpassa sig till den rådande situationen. Som följande kommer vi
att analysera med följande exempel problemet närmare.
5.1. Medlemmar och institutionens betydelse
CBSS medlemmar är: Alla nordiska stater (Finland,
Sverige, Norge, Danmark, Island), Baltikum (Estland, Litauen, Lettland),
Tyskland, Ryssland, Polen och EU-kommissionen (Etzolds 2010 s. 93). CBSS har
koncentrerat sig på utveckling av demokratiska institutioner, ekonomisk och
teknologisk utveckling samt samarbete i mänskliga rättigheter, kultur,
utbildning, turism, energi, information samt kommunikationsfrågor (Etzold 2012)
Organisationen har haft betydelse i stabiliseringen av regionen i både politik
och ekonomi efter det kalla kriget. CBSS har även haft betydelse i
Östersjöområdets miljöskydd och EU-expansion (Etzold 2010 s. 98-102). Problemet
är att det egentligen är svårt att bevisa empiriskt CBSS egentliga roll i de
saker man ackrediterar till organisationen (Etzold 2010 s. 105).
5.2. Generell utveckling av CBSS
Östersjöområdets råd bildades 1992 i Köpenhamn strax
efter det kalla kriget. Det var en tids period då flera institutionella
arrangeman bildades runtom regionen (Etzold 2010 s. 86). Idén var att bilda en
mellanstatlig institution för att säkerställa Östersjöområdets politiska och
ekonomiska stabilitet (Etzold 2010 s. 88). Institutionen har genomgått tre
olika faser. Under den första fasen (1992-1996) inleddes diskussioner mellan
Östersjöområdets stater och EU var delaktig. CBSS påverkande roll i Polens och
Baltikums (Estland, Lettland, Litauen) strävan till att bli EU-medlemmar.
Samtidigt började man även kartlägga regionens övriga problem i t.ex. ekonomisk
utveckling, integration och miljöfrågor (Etzold 2010 s. 89). Efter den första
fasen utvecklades Östersjöområdet ekonomiskt och politiskt då EU-medlemskaps
processen framskred för Polen och Baltikum.
Den andra fasen (1996-2004) började CBSS förvandlas från ett allmänt
diskussionsforum till en konkret organisation som var kapabel att hantera
praktiska problem. Organisationen blev mer expertis inriktad än tidigare då
diplomatin var det absolut viktigaste. Under denna period inrättades även ett
CBSS kontor i Stockholm år 1998 för att effektivera verksamheten. Efter
EU-expansionen (2004 – nu) har organisationen blivit mer konkret och projekt
inriktad (Etzold 2010 s. 90). Organisationen har ett årligt roterande
ordförandeskap mellan medlemsländerna. Två gånger om året träffas
representanter från medlemsländernas regeringar för att fatta centrala beslut
och för att övervaka organisationens verksamhet. Högsta förvaltningsorgan i
CBSS är CSO (Committé of Senior Officias) vars tjänstemän är från
medlemsstaternas utrikesministerium EU-kommissionen och från CBSS egna
permanenta arbetsgrupper. CSO leder och koordinerar dess underordnade ansvars
områden (arbetsgrupper), men som redan nämnts fattas de högsta politiska
besluten av utrikesministerrådet (Council of the foreign ministers), som
träffas två gånger om året sedan 2003 (Etzold 2010 s. 91).
5.3. CBSS dynamik och anpassnings problem
Tobias Etzolds har studerat organisationens
dynamiska förmåga enligt NLI-modellen (Neo-Liberal Institution) variablerna:
allmän vilja och förmåga att förnya sig, meriter, medlemmarnas intresse,
organisationens betydelse, institutionens styrka (Etzold 2010 s. 97). Etzolds
empiriska studie visar att institutionen har någon form av vilja och förmåga
att förnya sig, men att reform pågår ännu. Det finns meriter men, även
misslyckanden. Troligtvis är en av CBSS största merit i miljöskyddet för
Östersjöområdet. Medlemmarna i institutionen vill behålla CBSS, men flera av
medlemmarna vill förnya organisationen. Medlemmarnas intresse nivå för CBSS
samarbete varierar mellan; medel, diplomatisk och lågt intresse. Intresse
nivåerna varierar från land till land och kan vara fluktuerande. Enligt Etzolds
studie kommer CBSS förmodligen att fortsätta existera, men utan en stor
betydelse ifall man inte lyckas förnya CBSS (Etzold 2010 s. 135-136). Enligt en
annan teoretisk modell som Etzold använde i sin studie: Den organisations
teoretiska modellen fann Etzold att medlemmarna i CBSS anser ett behov att
förändra på organisationen, men att reell förändring inte skett (Etzold 2010 s.
166).
6. Framtidsvyer och problematisering
Samarbete kring Östersjöområdet har
kommit långt sedan det kalla kriget. Kort efter det kalla kriget inleddes
samarbete på flera nivåer både, statligt och icke statligt, och allt mellan
överstatlig, nationell, regional och lokal nivå. Under det tidiga skedet efter
det kalla kriget bildades flera institutioner i Östersjöområdet för att
möjliggöra samarbete, och fram för allt för att skapa stabilitet och tillit
mellan staterna (aktörerna) kring Östersjöområdet. Detta kan ses som den
inledande fasen för EU-integrationen för Polen och Baltikum. Efter att
EU-expansionen förverkligades år 2004 i de förenämnda staterna har Östersjön
nästan blivit ett EU-internt hav. Därför har det uppkommit ett behov att skapa
en EU-strategi för området. Denna strategi konkretiserades år 2009, och
strategin har haft sina efterföljder.
Tobias Etzold lyfter fram problemen de internationella institutionerna i Östersjöområdet kommer att möta i dagens
läge. EU har blivit mer inflytelserik i området och det har lett till en situation
där områdets institutioner måste granska sin verksamhet för att kunna möta
tidens krav. Etzold frågar även: Vilken roll kommer Östersjöområdets
organisationer att ha i framtiden? (Etzold 2012 s. 1) På flera sätt kan frågan
vändas på det sättet att man tänker på hurudan inverkan EU-expansionen haft i
regionen. EU-strategin (EUSBSR) är väldigt projekt inriktad och egentligen med
relativt små medel har man lyckats omvända hela samarbetas dynamiken i
Östersjöområdet utan att man behövt bilda egna institutioner. Visst har man inom EU
grundad en liknande institution som CBSS som heter Northern Dimension
Initiative (NDI) t.ex. Carl Bildt har slängt idén om att förena CBSS med NDI
(Etzold 2012 s. 3). Men utöver den organisationen har inte EU tagit några initiativ
till att bilda egna organisationer till området, utan utgått från att EUSBSR
kan genomföras genom en effektiv koordinering av projekt medel. Efter
linjedragningen som Europeiska minister rådet drog i november 2011 om att man
inte ska bilda egna EU-institutionella arrangeman till Östersjöområdet borde
man kunna anta att intresse för de redan existerande institutionella
arrangemangen vid Östersjöområdet borde återuppta. Inom CBSS har Tobias Etzold
identifierat en tillfällig inaktiv period före EU-expansionen år 2004 och strax
efter det då medlemmarna i organisationen inte verkade så intresserade av
samarbete i CBSS kontextet. Efter år 2007 har intresset återvänt i någon mån
(Etzold 2012 s. 2). Det empiriska faktumet kan i någon mån stöda argumentet om
intresse för regionala organisationer borde återuppta efter Europeiska minister
rådets linje dragning.
EUSBSR är en sådan strategi som inte egentligen är
beroende av de regionala organisationerna. Strategin går helt bra att
förverkligas nationellt utan gemensamma institutionella ramverk i
Östersjöområet. Samtidigt anser Tobias Etzold att den framtida betydelsen av
Östersjöområdets organisationer bestäms huruvida effektivt organisationerna kan
implementera EUSBSR strategin. Han menar att det är naturligt att internationella
organisationer måste anpassa sig till de rådande situationerna (Etzold 2012 s.
3). Ifall de regionala organisationerna i Östersjöområdet är avsedda som en
central del av EUSBSR kan det bli problem, eftersom inget garanterar att de
regionala organisationerna förblir relevanta eftersom de kan ha problem att
anpassa sig med tidens krav. Det finns t.ex. olika åsikter inom CBSS om vilket
håll man borde utveckla organisationen, borde organisationen vara mer av en
diskussons forum för regeringar eller borde man satsa mer på projekt? (Etzold
2012 s. 3). Ifall medlemmarna är oeniga finns inga garantier om att en vettig
reform kan genomföras för att trygga organisationens framtida relevans. Ifall
dylika regionala organisationer förlorar sin betydelse kan det även uppstå
problem att bemöta icke EU-medlemmar vid Östersjöområdet som t.ex. Ryssland och
Vitryssland eller andra närliggande icke EU-medlemmar. Ifall samarbete med
Ryssland och andra närliggande stater äventyras så kan det bli svårt att uppnå
EUSBSR-strategins målsättningar. Om man förlorar dialogen med Ryssland kan det
bli tämligen svårt att uppnå verkliga resultat i t.ex. miljöpolitik. EUSBSR kan
även under ett längre tidsperspektiv anses vara allt för aggressiv strategi mot
Ryssland. Strategin är väldigt projekt inriktad och på det sättet påverkar det
så gott som allt samarbete vid Östersjöområdet. Då kan man även ställa frågan
huruvida Ryssland känner sig kränkt, eftersom landet inte har riktiga
möjligheter att vara med och fatta beslut över en så central strategi som
EUSBSR. Strategin påverkar indirekt Ryssland. Till strategins försvar kan man
väll konstatera att ett projekt och utvecklings tillvägagångs sätt inte
nödvändigtvis är av central politisk betydelse. Utan snarare praktisk av sin
natur. Tillsvidare måste man erkänna att EUSBSR har ett stort inflytande för
Östersjöområdets samarbete, inte minst för att de flesta länderna vid regionen
är nuförtiden EU-medlemmar och den relativt stora budgeten för att förverkliga
EUSBSR. Det är dock viktigt att påpeka att samarbete sker även utanför
EU-kontext. Och att det är också viktigt att föra politisk diskussion på topp
nivå för att få en effektiv strategi för regionen.
Källförteckning:
Författare:
-
Etzold Tobias, november
2010: Live and let die: Adaptability and endurance of regional organisations in
Northern Europe – Manchester Metropolitan University.
-
Etzold Tobias, 2012, 3
Baltic Sea Organisations after EU Enlargement - Kulturhus Berlin. (http://www.kulturhus-berlin.de/kultur/thema/Ostseerat2012/3.htm)
-
Kern Kristine, 2011,
Governance For Sustainable Development in the Baltic Sea Region – Journal of
Baltic Studies. (http://dx.doi.org/10.1080/01629778.2011.538517)
-
Johansson Elisabeth, 2002:
Northern Europe – network governance and a possibility fo synergy among the EU,
NATO, the OSCE and regional organizations? – Institut Universitari d’Estudis
Europeus, Universitat Autònoma de Barcelona.
Institutioner:
-
EU-Kommissionen, Brussels
13.9.2011 (SEC)2011 1071 final, Commission Staff Working Paper: Commission Staff Working Paper on the implementation of the European
Union Strategy for the Baltic Sea Region.
-
EU-Komissionen, Brussels SEC(2009)
712/2 – January 2012 Version: Commission Staff Working Document, EUSBSR –
Action Plan.
-
Europeiska
minister rådet: Council conclusions on the review of the European Union
Strategy for the Baltic Sea Region,
3125th GENERAL AFFAIRS Council meeting Brussels 15 November 2011. S. 2 punkt
7 .
|
I
Internet:
Internt IV:
Internet V:
http://circa.europa.eu/irc/opoce/fact_sheets/info/data/policies/regionalcohesion/article_7259_en.htm
No comments:
Post a Comment